Det finns inte mycket att glädja sig åt i vintermörkret. Förutom vår egen statsminister som dabbar sig grovt i statstelevisionen har vi åtminstone en försvarsminister som bidragsfuskar och mördar sin egen befolkning.
Som lök på laxen, i november och december är det absolut farligast att vara fotgängare i trafiken. Orsaken till det senare är, om man får tro generalsekreteraren i NTF, att bilisterna saknar respekt för hastighetsbegränsningarna i tätorter. Samtidigt struntar fotgängarna i att använda reflexer.
Mina egna, ursäkta ordvitsen, reflektioner kring detta som körkortslös cyklist och nyttjare av allmänna transportmedel är många. Givetvis går det att fundera på saken ur ett politiskt perspektiv.
Först kan vi konstatera ett s.k. oomkullrunkeligt faktum! Sverige ställer om till vintertid och det innebär att det blir mörkare under eftermiddagarna. Detta tillsammans med att flera är ute och rör sig på eftermiddagarna än under morgontimmarna ställer till det.
Själv kan jag konstatera att en inte oansenlig del av trafikanterna, såväl bilister, gående och cyklister man träffar på i tätbebyggda områden passar på att öva upp sin simultankapacitet genom att samtidigt som dom förflyttar sig stirra på sin älskade mobiltelefon.
Vem vet, kanske är alla dessa användare av modern teknik nyhetstörstande typer som uppdaterar sig om den senaste utvecklingen i den pågående regeringskrisen som allmänt benämns Januariavtalet?
Vidare är det ovanligt att gående bär reflexer och cyklister har fungerande ljus på cykeln.
Det är alltså så att folk som rör sig utomhus i vintermörkret inte ser varandra. Då är det kanske rent fantastiskt att det bara var sex olyckor som rapporterades in under sistlidna fredagen.
Ett uppmaning till gångtrafikanter, och för den delen löpare, är att hålla till vänster på vägren och cykelbana. Det sistnämnda, om löpare, kan vissa uppfatta som kontroversiellt. Men faktum är att experterna på området menar att sakernas tillstånd skall vara så fr.o.m. 15 oktober 2018. Detta oaktat att löpare (i dom flesta fall) håller högre hastighet än gångtrafikanter. Cyklister, folk på inlines och rullskidor håller till höger.
Det skulle inte heller skada om folk i allmänhet bar reflexer och i större omfattning lyfte blicken från sina mobiltelefoner. Cyklister kunde kanske använda rejäla lampor som verkligen syns. Löpare och åkare av rullskidor kan utrusta sig med pannlampa. Med en rejäl pannlampa får man dessutom den bonusen att man slipper skrämma livet ur lätt hysteriska medmänniskor som tror att man är en brutal våldsverkare när man flåsande dyker upp i deras närhet.
De politiska funderingarna kring detta är givetvis lite bekymmersamma. Problemet är att folk i allmänhet inte verkar bry sig. Varken om sig själva eller andra. Detta är givetvis resultatet av en extremt driven hyperindividualism i en socialistisk kontext. För den som inte redan läst min kollega Johan Simus text om att bre en smörgås rekommenderar jag den.
Vi lever i ett samhälle där mänskliga instinkter, vanligtvis helt nödvändiga för vår överlevnad, ersatts av tanken på detta är någon annans problem. Gångtrafikanten tycker att bilisten ska se upp. Bilisten anser att gångtrafikanten kan hålla sig inomhus. Män i min egen ålder på dyra lättviktscyklar och iklädda löjliga tights tycker att alla kan dra åt helvete i allmänhet.
Det är ungefär som vår egen statsminister. Hr. Löfven anser uppenbarligen att medborgarna i Sverige är lättlurade fån. Försvarsministern i Irak vet att så är fallet när det gäller dem som jobbar på vissa myndigheter.
Sånt sipprar obevekligen ner i folklagren, resultatet blir till slut att alla skiter i vilket. Det ser med andra ord mörkt ut för dem av oss som önskar mer civilsamhälle och mindre stat. Det verkar som medborgarna i Sverige inte vill ta hand om sig själva eller varandra.
Vi kan börja i det lilla. Att stoppa undan mobilen och bära reflexer, samt hålla sig till hastighetsbegränsningarna i tätbebyggt område, är en god början. Att ta hand om sig själv och andra är en bra början för att krossa pappa staten som vi känner honom!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
