Utan en gemensam kultur kan vi inte ens bre en smörgås

Då och då så besöker jag LinkedIn, LinkedIn är på många sätt och vis ett kondensat av allt som är fel med moderniteten. Det består av en samling människor som desperat försöker klappa sig själv på axeln för de mest ytliga och basala sakerna. Titta på mig jag har löneslavat i fyra år för det svågerkapitalistiska megaföretaget x utan att få sparken och det bör vi fira, kolla vad häftigt jag är som har blivit ivägskickad att slösa fyra dagar på en kurs tillsammans med andra Davosmän [1] där vi gemensamt programmerar våra hjärnor att tro att 2+2 = 5.

Det är ytligt, tillgjort klämkäckt och det går inte att låta bli att bli en aning illamående av charaden. Ibland stöter man dock på något som kan få en att tänka till lite, det skedde idag när jag såg det här videoklippet.

 

I klippet så ser man en far (ja, jag könar fanstyget, lev med det!) som anstränger sig maximalt för att feltolka instruktionen för hur man fixar ihop en macka med jordnötssmör och sylt (för helvete amerikaner, lär er äta vettig mat). Texten som medföljer videon säger bland annat:

This video is SO GOOD in explaining how important it is to be descriptive and not “assume things” when writing processes and SOPs

Läser man kommentarerna efter videon så är det en kavalkad av hyllningar till hur väl klippet visar att man måste skriva autistiskt specifika instruktioner som inte ens den mest efterblivna kan misstolka. Det finns dock ett helt annat sätt att se på saken och det är hur viktigt det är med gemensamma referensramar, annars kallat för kultur!

Om alla inblandade vet vad en macka med jordnötssmör och sylt är för något så är instruktionen en mening lång “gör en macka med jordnötssmör och sylt”, punkt slut. Att kunna anta saker och inte behöva vara överdrivet specifik är hela poängen och styrkan med kultur, det är ett ramverk som vi skapat för att underlätta interaktioner och det besparar oss all möda och besvär som krävs för att förklara saker som om de vore okända. Utan kultur så vore vi ännu apor i djungeln förpassade till att använda oförädlade pinnar och stenar som verktyg och utan förmåga att kommunicera med varandra [2].

Vad kan slå sönder detta ramverk? Jo om man helt plötsligt introducerar några ost- och skinkmackianer, som aldrig hört talas om något så degenererat som att smeta jordnötssmör och sylt på bröd, så blir det problem. Då nödgas vi förklara i detalj hur de ska skapa vederstyggelsen och i ett slag så är värdet med den gemensamma kulturen eliminerad vilker oundvikligen för med sig att de mest basala sakerna kräver mer byråkrati (dvs instruktioner) för att styras upp. Vi bjuder även in till en konflikt där skinkisarna börjar örfila jordnötsligisterna i den stora smörgåskonflikten över hur man komponerar den perfekta mackan.

Extrapolera nu detta till allt, hur vi skakar hand, hur vi tilltalar varandra, vad vi förväntar oss av varandra i affärsuppgörelser, vilka handlingar vi anser vara skamliga, vad som ses som hedervärt, synen på könen och dess roller, uppvaktningsritualer, hur man beteer sig i trafiken. Helt plötsligt så inser vi att om man blandar ostmänniskor och jordnötsmänniskor så är en utökad och frihetskvävande byråkrati oundviklig eftersom man måste försöka reducera konfliktytorna överallt och skapa en gemensamt förståelse som kulturen tidigare smidigt tillhandahöll. Ju fler kontaktytor ju mer byråkrati vilket även förklarar varför segrenation uppstår naturligt, segregation är helt enkelt mindre ansträngande för samhället än blandning.

Så om du upptäcker att det plötsligt krävs mer detaljerade instruktioner för att utföra enkla jobb som tidigare gått smidigt så har dina chefer antingen fyllt på med inkompetenta människor eller så har ni problem med för mycket mångfald på företaget. Att sparka frikostigt och rekrytera varsamt kan lösa bägge problemen.

  1. Huntington – Dead Souls: The Denationalization of the American Elite
  2. Joseph Henrich – The Secret of Our Success