Bistånd och Migration


Bistånd och Migration 1Socialister avstår som bekant gärna vådan av att tänka själv. Mer gärna ägnar de sig åt magiskt tänkande och tror, bland mycket annat, att pengar som administreras via myndigheter på uppdrag av allsköns politiker är en finare och bättre sorts pengar som gör väldigt mycket nytta.
Inte minst noteras detta när det gäller bistånd och migration.

Enligt SIDA:s hemsida uppgår det svenska biståndet till 52,1 miljarder kronor under 2020. De i sammanhanget tillkommande 68,1 miljonerna från utgiftsområdet Internationell samverkan får väl betraktas som felräkningspengar och därmed ointressanta.
De 52,1 miljarderna kan exempelvis jämföras mot försvarsmaktens anslag (inklusive FMV) som under 2020 beräknas uppgå till 55 miljarder kronor.

På SIDA:s hemsida kan den intresserade läsa mer om var pengarna går. Sammanfattningsvis kan det konstateras att myndigheten anser sig jobba med olika tematiska områden, till exempel jämställdhet, miljö & klimat, demokrati & mänskliga rättigheter , hälsa och utbildning.

Den intressanta frågan, om bistånd per definition blir bättre om det kanaliseras genom statens försorg, är inget man helt lätt kan hitta svaret på via hemsidan.
Men faktum är att jag rent intuitivt kan hitta flera problem med hur det är organiserat.

I toppen av hela rasket sitter Sveriges biståndsminister, miljöpartisten Peter Eriksson, och fungerar som CEO för hela apparaten. Redan här kan en notorisk frihetsälskare ana oråd. För även om det är mycket möjligt att Peter är en hederlig karl som vill göra ett bra jobb har han att navigera sitt ansvarsområde i ett veritabelt minfält av ömhudade socialister av olika tappningar. Sannolikt är de flesta av dem gravt verklighetsfrånvända karriärempatiker redo att i varje givet ögonblick svika sitt eget lands väl och ve för suspekta demokratiprojekt i fjärran områden.

Innan det ens kommer så långt har alla beslut harvats genom riksdagen. Så är det ju, vilket kanske inte alla socialdemokrater och miljöpartister har helt klart för sig, att regeringen i formell mening är underordnad riksdagen. Riksdagen utgör till deras stora förtret Sveriges högsta beslutande organ.
Och kammaren ser ut som den gör, för att kunna besluta om saker och ting får man kohandla och vara redo att ge och ta. Slutresultatet blir visserligen lite ryckigt och från tid till annan rent absurt, som plastpåseskatter och subventioner av elcyklar till en lat medelklass. Men att kunna sitta i regeringen är tydligen själva målet med politiken, inte ett nödvändigt ont för att man vill förändra.

Sist och slutligen kan pengarna kanaliseras genom SIDA. En myndighet som i sin tur är befolkad av människor med egna begär och önskningar. Lön begär rackarna också, och vettiga anställningsförhållanden inklusive pension och traktamente när det är ute och flyger och far. Möten ska hållas och fikabröd och kaffe tillhandahållas. Troligen är det också så att en mängd olika konsulter inom IT, värdegrund och BLM-teori måste upphandlas och betalas.

Mycket pengar blir det. 52,1 miljarder närmare bestämt. Att jämföra med de 55 miljarder försvarsmakten inklusive FMV har att göra av med.
Frågan är hur mycket nytta dessa pengar verkligen gör?

I ett land av mer frihetlig karaktär är det så att både biståndsministrar och statliga myndigheter för ändamålet ska lysa med sin frånvaro. Den lilla riksdag som finns har att till den ännu mindre och vassare regeringen uppdraget att styra och ställa inom ett fåtal kärnuppgifter. Exempelvis polis, domstolar och försvarsmakt.

I det landet är det per definition så att skatteuttaget blir mindre. De medborgare som anser att just deras överskott ska kanaliseras till bistånd är givetvis fria att spendera sina pengar precis som de vill. De medborgare som inte vill att deras överskott ska gå till bistånd får väl använda pengarna till annat.
Alla blir således nöjda och glada.
Givetvis förutsätter mitt resonemang att svensken i gemen lyckas frigöra sig från vanföreställningen att statligt kanaliserade skattepengar är en bättre sorts pengar. Svensken måste återfå vetskapen att hen är vuxen nog att fatta välövervägda beslut själv!

Gällande migration har vår kvinna i EU, Ylva Johansson (S), framlagt förslag på ändrad migrationspolitik inom unionen.

Enligt Europaportalen uttalar Ylva följande under presskonferensen:

– Det kommer att vara ett väldigt fokus på återvändande. Jag vill ha färre som kommer irreguljärt men jag vill inte ha färre migranter eller färre flyktingar, sade EU:s migrationskommissionär Ylva Johansson till journalister under en införpresentation i kommissionens huvudkvarter i Bryssel på tisdagen.

Redan där kan alltså de flesta av oss sluta lyssna. I princip är det så att Ylva Johansson inte på något vis vill minska invandringen, för socialister är folkomflyttning en tvingande nödvändighet. Sannolikt beror det på att man måste vill ersätta ett krympande inhemskt underlag av väljare med nya. Irreguljära flyktingar ställer det därvidlag till det eftersom dessa hamnar utanför alla system.

Alla som kommer irreguljärt och bedöms ha låga chanser att få asyl, d.v.s. mindre än 20% av deras landsmän har tidigare fått det, utsätts för ett gränsförfarande som får ta max 12 veckor. Får man avslag ska de utvisas inom ytterligare 12 veckor.
Undantaget är barnfamiljer, sjuka individer och s.k. ensamkommande barn.

Dublinreglerna skrotas och man inför en ny tvingande form av solidaritet.
Fast givetvis måste Ylva Johansson och alla andra i EU-kommissionen vara medvetna om det kvarvarande problemet. Det finns fortfarande länder som är så förbenat envisa med att vilja bestämma själv och bara plocka russinen ur EU-kakan att de kommer fortsätta obstruera alla försök att organisera flyktingmottagandet.
Inte alla länder är som Sverige, nämligen. Det finns dem som inte tror på att vara solidariska intill självutplåning. Tvärtom, de länderna vill utnyttja systemen maximalt i meningen att själv skaffa sig fördelar.

I ett land av mer frihetlig karaktär ser man givetvis till att avsluta EU-samarbetet. Ett sådant land skickar inte avdankade riksdagsmän till ambulerande parlament och likaledes avdankade statsråd till EU-kommissioner.
Ett frihetlig sinnat land välkomnar handel mellan länder men lämnar politiken att skötas av var en för sig själv. Väl medveten om att skillnaderna i kultur och sinnelag lämpar sig dåligt för storskaliga samarbeten.
Speciellt bra lämpar sig en sådan strategi för Sverige med vår placering långt upp i norr. Kontinentaleuropa utgör ett bra hinder för massiva flyktingströmmar om vi bara slapp den extremt fria rörligheten (eller ska man kalla det rörigheten?) inom EU.

Med andra ord kan jag konstatera att den som är missnöjda med Sveriges politik inom områdena bistånd och migration gör klokt i att rösta på Klassiskt liberal partiet. Vi vill att staten ska ägna sig åt ett litet fåtal kärnuppgifter, resten överlämnar vi till våra fullt beslutskapabla väljare!