Varför strävar socialismen alltid efter att alla alltid skall ha ungefär samma livsvillkor? Beror det på antagandet att alla människor i grund och botten är “lika” och att olika livsvillkor därför ytterst alltid måste bottna i någon form av strukturella orättvisor?
Eller beror det på att alla människor alltid skall ses på som “lika i värde” och därför alltid bör ha samma livsvillkor? För socialister verkar olikheter i livsvillkor vara ett rött skynke som alltid måste innebära att någon form av orättvisa föreligger?
För att påvisa att olikheter i livsvillkor föreligger så lyfter socialister alltid fram skillnader i livsvillkor mellan olika identitetspolitiska kollektiv. I socialismens barndom handlade det om skillnader i livsvillkor mellan olika klasser. Idag handlar det alltmer om skillnader i livsvillkor mellan olika identitetspolitiska kollektiv såsom mellan män och kvinnor, mellan svenskar och invandrare, mellan européer och icke-européer, mellan svarta och vita, mellan heterosexuella och homosexuella osv. i all oändlighet. Kan man idag bara identifiera ett nytt identitetspolitiskt kollektiv, så kan man med hjälp av statistik så gott som alltid påvisa att just denna grupp på något sätt är utsatt för ett strukturellt förtryck eller ”gud förbjude” är orättvist priviligierad?
Genom att statistiskt ”synliggöra” alla dessa allestädes närvarande ”strukturella orättvisor”, så kan socialismen på så vis dela in hela mänskligheten i ”offer” och ”förövare”. Anlägger man dessutom ett ”intersektionalistiskt” perspektiv på begreppet ”strukturellt förtryck”, så kan en vit europeisk kvinna helt utan omsvep kallas både för ett offer och för en förövare. Som kvinna är hon per definition ett ”offer” och som vit europé är hon per definition en förövare. I dessa sammanhang får dock nästan alltid infödda vita europeiska heterosexuella män uteslutande ikläda sig rollen som förövare.
Socialismens förmåga att ”synliggöra alla dessa allestädes närvarande strukturella orättvisor” och att på så sätt dela in världen i ”offer” och ”förövare”, kan troligtvis förklara en stor del av ideologins unika attraktionskraft? Vem skulle inte bli heligt förbannad om man fick reda på att man tillhör ett ”identitetspolitiskt kollektiv” som utsätts för ”strukturella orättvisor” av en priviligierad grupp av förövare? Genom att som en ”djävulens advokat” ställa olika grupper av människor mot varandra och sedan framställa sig själv som en ”rättvisans försvarare”, så kan man enkelt ”söndra och härska”. Strategin ”uppfanns” långt innan socialismen men socialisterna har idag tagit denna strategi till helt nya nivåer! Frågan är nu bara om inte medborgarna i det svenska folkhemmet, idag helt har börjat tappa tilltron till den socialistiska modellen av ”rättvisa”?
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
