Det är dags att släppa sargen i kulturkriget

Jag  har länge följt min partikamrat Henrik Alexandersson, dels för att han ofta skriver bra och dels för att det är ett utmärkt sätt att informera sig om hur de libertarianer tänker som tassar runt vid overtonfönstrets kanter, HAX ligger helt enkelt ofta vid den liberala respektabilitetens gränszoner i kraft av att han har en konsekvent uppsättning åsikter och intellektuell heder samtidigt som världen har rusat åt vänster, medan personer som Norberg eller Segerfeldt ständigt mittenpositionerar och ser fram emot nästa gång de får äran att parkera akterstycket i någon tv-kanals morgonsoffa. Trots att jag aldrig träffat HAX så gillar jag med andra ord honom på många sätt (oaktat mitt medlemskap i den apokalyptiska dumhögern [1]) och hans kamp för ett fritt internet saknar helt enkelt motstycke i Sverige.

Ibland får jag dock en enorm impuls att skaka om karln och tvångsmata honom med Sean Gabb eller någon annan frihetlig tänkare som är vaken när det gäller kulturkriget. Denna lust drabbade mig starkt när jag läste följande inlägg “Han, vars namn inte får nämnas på Facebook” [2], slutklämmen är beklämmande:

Förmodligen skulle livet för nätjättarna bli mycket lättare om deras regler för publicering av användargenererat material endast styrdes av vad som är lagligt respektive olagligt.

Det som beklämmer är att HAX ännu så gärna vill tro att nätjättarna drivs av motiven att blott tjäna pengar och göra livet så lätt för sig själv som möjligt. Den här världsbilden har dock inte längre något med dagens värld att göra, vänsterns marsch genom institutionerna har även skett inom företagsvärlden. Under täckmanteln av Corporate Social Responsibility, mångfaldschefer, Codes of Conduct och liknande trams så har globalistföretagen förvandlas till vänsterns ekonomiska arm, att gå med vinst är inte längre prioritet nummer ett. Storföretagen är blott maskiner för att driva på den progressiva agendan oavsett om de går med förlust på köpet. Detta verkar dock inte riktigt gå hem hos de flesta nyliberalerna oavsett hur många Gillettespektakel, James Damore, Gamergate eller The Last Jedi som vi skådar. Svagt och utspätt ägande kombinerat med intolerant vänster [3] har helt enkelt gjort vänsterns maktövertagandet trivialt.

En bidragande orsak till denna blindhet är förmodligen att de flesta nyliberaler instinktivt försvarar den progressiva agendan (“socially liberal” ingår trots allt i deras credo), en nyliberal kommer alltid välja pridedeltagarens rätt att gå med ett penisrör genom Stockholm centrum – ackompanjerad av twerkande småpojkar som lurats att tro att de är transsexuella – över familjefaderns rätt att ifred få bygga sig ett liv och en familj på sitt torp i enlighet med Laestadianska värderingar. Någon tanke verkar aldrig ägnas aldrig åt huruvida den kultur som det förstnämnda fallet symboliserar verkligen kan vara grunden till ett frihetlig samhällsbygge eftersom nyliberalen helt enkelt antar att kultur och frihet är från varandra fristående storheter. Vänstern vet dock att kultur är allt, nyliberalen apar bara efter vänstern utan att riktigt förstå det. Fnordspotting har beskrivit det väl när han säger att den konservativa är liberalens arvfiende [4], så har det alltid varit och så kommer det förbli.

Jag har dock hopp för HAX just därför att han är en fritänkanda, konsekvent och intelligent karl vars uppehälle inte bygger på att kunna sitta i morgonsoffan (som Upton Sinclair sa så är det trots allt svårt att övertyga någon ifall hans inkomst bygger på att inte förstå det som förklaras). En vacker dag kommer pusselbitarna falla på plats och han kommer inse att det kulturbygge som sker just nu är frihetens antites på alla sätt och vis, kanske när han finner att han i egenhet av vit och medelålders man helt enkelt inte har någon rätt att yttra sig längre i det pöbelvälde som växer sig fram. Samma hopp när jag om min mycket trevlige medskribent här på fridebatt vars artikel om Pride i mina ögon uppvisar precis samma falska förhoppning om världens tillstånd trots att han inser att Pride har föga att göra med människors frihet att ha vilken sexuell läggning som de än har [5]. Pride är vänsterns segertåg genom maktens gator, inte en kärleksdeklarering, vilket demonstreras väl av att till och med SD står på knä och bönar och ber om att få delta.

Om man mot förmodan är drabbad av en släng av nyliberalism och vill få sig ett bot så kan jag varmt rekommendera litteraturlistan som återfinns i botten av det här inlägget. Den alltid lika citerbara Hoppe säger det dock bäst:

Libertarians are united by the irrefutable theoretical core beliefs mentioned at the outset. They are clear about the goal that they want to achieve. But the libertarian doctrine does not imply much if anything concerning these questions: First, how to maintain a libertarian order once achieved. And second, how to attain a libertarian order from a non-libertarian starting point, which requires a) that one must correctly describe this starting point and b) correctly identify the obstacles posed in the way of one’s libertarian ends by this very starting point. To answer these questions, in addition to theory, you also need some knowledge of human psychology and sociology or at least a modicum of common sense. Yet many libertarians and fake libertarians are plain ignorant of human psychology and sociology or even devoid of any common sense. They blindly accept, against all empirical evidence, an egalitarian, blank-slate view of human nature, of all people and all societies and cultures being essentially equal and interchangeable.

Länkar:

  1. KLP podd avsnitt 24
  2. Han vars namn inte får nämnas
  3. The Most Intolerant Wins
  4. Om den Socialliberala Megalomanin
  5. Stockholm Pride

Bot mot nyliberalism: