Huruvida vi lever i den bästa av världar eller i den yttersta tiden är inte jag rätt person att svara på. Jag konstaterar bara att det är gott att leva!
Jag är till skillnad från mer pessimistiskt lagda kolleger här på Fri Debatt övertygad om att det finns mycket att glädja sig åt här i livet.
Huruvida detta beror på ignorans eller annorlunda perspektiv från min sida ska jag låta vara osagt. Men en liten bakgrund kanske förklarar saken.
Nyligen fyllde jag 50 år. Födelsedagen var rena drömmen. Förutom att jag åt sen middag med en av mina söner firades den inte på något sätt. Precis som jag ville ha det. Den enda presenten köpte jag själv för egenhändigt tjänade pengar, precis som det anstår en vit man ur medelklassen var priset hutlöst och kvalitén utmärkt.
Detta låter kanske inte anmärkningsvärt på något sätt. Men om jag lägger till att jag utan hjälp lyckats missbruka bort äktenskapet med mina söners mamma, fara in och ut på psykiatriska kliniker, bli klassad som hopplöst fall av alla möjliga myndigheter och slutligen satt på banan av tjuriga och envisa norrlänningar på ett behandlingshem i Norrbotten skingras dimmorna.
Som liberalt bonus kan konstateras att andra omgången jag kom in på samma behandlingshem ville ingen betala för min behandling. Jag klassades som så hopplös att jag i samhällets ögon redan var avskriven. Dom som ägde inrättningen ville dock annorlunda. Nu sitter jag här drygt sju år senare och är glad som en speleman.
Hur man ser på tillståndet i världen har alltså med det perspektiv man betraktar att göra!
Låt vara att vi, som politikerna brukar säga, står inför betydande utmaningar. Den största av alla dessa betydande utmaningar är att få våra medmänniskor att tro på sig själva och våga agera som vuxna och ansvarstagande människor.
Problemet är bara att den mänskliga hjärnan är konstruerad för att gilla betydligt enklare belöningar än att behöva umgås med folk. För våra neurala belöningssystem och socialismen är pornografi, Paradise Hotel och drömmen om den perfekta resan till exotiska destinationer rena drömmen. Det är som gamle Marx skulle säga ett opium för folket.
Vi lever i en värld där resultatet av att missa en tentamen på en undermålig högskoleutbildning, eller att kärestan väljer att avsluta förhållandet, leder till psykisk ohälsa. Diagnoser av olika slag och sorter delas frikostigt ut, snart är var och varannan klart och redigt insorterad i någon form av avvikande tillstånd. Själv ska jag t.ex. vara en högfungerande autist. Jag tror nog inte riktigt på det, enligt min bedömning är jag bara en dryg jävel som ska ge fan i att supa och knarka.
Den psykiatriska vården, som jag länge var en beklaglig del av, sägs stå inför betydande utmaningar. Detta är enligt min mening fel utgångspunkt. Det är systemet som har ett grundläggande problem att ställa medborgarna inför utmaningar.
Den som inte själv får ta ansvar kommer som resultat av detta själv att bli ansvarslös. Barn som t.ex. lär sig att betyg kan snackas upp går lättare in i väggar när dom sist och slutligen utmanas. Dom blir hjälplösa vuxna som, likt dem i Johan Simus dystopiska skildring, är oförmögna att hantera vardagens grå lunk utan att döva den med allehanda konstgjorda medel.
Dom blir i värsta fall den person som jag var innan en drogterapeut på ett behandlingshem i Norrland spände ögonen i mig och frågade varför jag supit bort ett äktenskap, förlorat kontakten med mina barn och av mina föräldrar ombetts att dra åt hecklafjäll.
Svaret på den frågan var mångordigt från min sida. Som sig bör ansåg jag givetvis att det var mycket synd om mig. Livets jävlighet o.s.v.
Eftersom han var en gammal missbrukare själv och hade hört valsen förr väntade han lugnt ut min harang om hur hårt livet behandlat mig. När jag pratat klart svarade han mig på följande sätt: Du dricker för att bli full…. Begriper du inte det? Du dricker för att bli full!
Ungefär som porrsurfaren eller thailandsresenären i inlägget om Moderniteten. Allt för att slippa befinna sig i det elände som vardagen ibland kan kännas som. Vi har alla en drift, och numera tyvärr möjlighet, att berusa oss för att kunna slippa känna.
Men för mig leker alltså livet, all socialism i omvärlden till trots. Det är där jag tycker man ska börja, på det personliga planet. Om du först räddar dig själv kan du sedan hjälpa andra. I dag uppskattas jag av mina barn. Min pappa och jag kan, trots att att han är en politiskt förvirrad Sverigedemokrat, ha det riktigt trevligt tillsammans. Jag fick glädjen att vara nykter under min mammas sista år i livet.
Så sluta med den enkla vägen. Fråga dig varför, istället. Om du gör något för att slippa något betydligt jobbigare är du fel ute. Tänk på bonden som spände oxen framför plogen! Det ska du lära dig din jävel, livet består inte enbart av erotik!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
