Läsvärda böcker: Det sovande folket


Läsvärda böcker: Det sovande folket 1

I ett svagt ögonblick så lovade jag er[1], käre läsare, att jag ska dyka ner i Fredrik Reinfeldts Magnum Opus, Det sovande folket [2]. Det sovande folket tillhör kategorin böcker som jag läser så att ni ska slippa, inte för att Reinfeldt nödvändigtvis har fel i det han skriver utan för att Reinfeldt är en mycket dålig författare. Det sovande folket är faktiskt, som jag nämnde tidigare, en väldigt baserad bok där Fredrik inte skräder på orden när han sågar det socialdemokratiska statsbygget och det svenska folkets mentala tillstånd. Sug bara på de här rubrikerna:

1. Sovhjärnorna
2. Hur väcks det civila samhället?
3. Dagbok i en vaken människas liv
4. Ansvar, moral och egna normer
5. Visst går det att påverka

Eller vad sägs om det här citatet:

Det går inte att peka på, det är ingenting konkret och de flesta människor skulle inte ställa upp på att de är offer för socialdemokratisk hjärntvätt. Det gör det inte mindre sant.

Eller det här:

Politiker skapar inga resurser och kan därför inte heller ställa ut löften om resursernas fördelning.

Vårt kära hatobjekt Reinfeldt var alltså en gång i tiden en väldigt vaken individ, man kan nästan säga att han var just precis en sådan människa som vi vill ska stå vid statens roder. Ändå gick det som det gick och det bör om något få oss att inse hur korrumperande politikens värld verkligen är. Gå in som en välfärdshatande minarkist och kom ut som en man som inte bara fundamentalt omvandlat Moderaterna till de nya socialdemokraterna utan även stod bakom det största förräderiet i modern svensk historia. Hur Reinfeldt förvandlades till den sorgliga spillra av en man som han är kan man dock tvista om länge och vi lär inte reda ut det här, låt oss istället kika på vad för tankar som en gång i tiden dolde sig bakom denna flint. Låt oss dyka ner i Det sovande folket, kapitel för kapitel!

I kapitel ett så målar han upp en dystopi av framtiden, en framtid där svenskarna somnat in i välfärdens trygga famn.

Blott 28 år gammal dog han. Det kom inte plötsligt utan satte punkt för en ganska lång och utdragen process. Han skulle hittas redan nästa dag. …
Han dog precis som en lång rad andra unga människor började göra den sommaren i vad som snart skulle komma att kallas 2000- talets farligaste och dödligaste epidemi. Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS. Han dog välfärdsdöden. Han kom tidigt att tillhöra sovhjärnorna. Det var inget fel på dessa människors hjärnor, de bara utnyttjade en försvinnande liten del av sin kapacitet…
Sovhjärnorna såg dem nästan bara på TV och bytte då snabbt över till en annan av det dryga hundratal kanaler som fanns. Hans död denna dag utlöste ingen större aktivitet. Hans öde blev ett fall för statistikerna. De registrerade allting och presenterade sedan resultaten för dårarna. Hans död hade

Reinfeldt beskriver en framtid där de flesta människorna passivt sitter hemma i stolar och tittar på tv till den grad att deras kroppar förtvinar totalt, en framtid helt befriad från utmaningar och arbete där nästan alla är bidragstagare medan ett fåtal ambitiösa människor styr systemet. Alla barn alstras via artificiell insemination och mödrar bryr sig så lite om sina barn att de inte besvärar sig med att namnge dem, det räcker gott med det statligt utdelade personnumret.

Tvisten i kapitel ett är att när en av välfärdsstatens övervakare ser den i citaten nämnda killens personnumret fladdra förbi så minns han att han faktiskt är killens fader. Bara ett av hundratals barn han har genererat eftersom han råkar vara begåvad och därmed hett eftertraktad som spermadonator. Övervakaren tar sig av nyfikenhet till bårhuset och ser där sin son liggandes död, ännu med fjärrkontrollen i handen. Det leder till en händelsesekvens som gör att övervakaren vaknar upp till vad som sker i samhället:

Han, precis som många andra unga, satt hela dagarna framför sin TV-skärm och styrde med sin fjärrkontroll allt omkring sig. Hans son hade helt enkelt inte haft någonting att leva för. För sovhjärnorna fanns inget meningsfullt, inga utmaningar och ingen nyfikenhet. De var trygga och omhändertagna, det var huvudsaken.

Övervakaren flyr iväg till sin gamle läromästaren som hela tiden förstått hur det står still:

Han slutade mitt i en mening och tittade stint på mästaren. Hade mästaren vetat detta hela tiden utan att göra någonting. En person med hans kapacitet borde använda sitt kunnande för att protestera. Mästaren vred på sig. Hur skulle han ha kunnat protestera. Väljarna hade i val efter val röstat fram partier som lovat högre bidrag och fortsatt omhändertagande. Väljarnas krav på bidrag hade till slut blivit så högljudda att enbart partier som lovade fortsatt bidragsgivning överlevde. Till slut var det ingen ide att ha flera partier, de sade ändå samma sak.

Därefter bjuds övervakaren av läromästaren in till en exklusiv krets av människor som är medvetna om välfärdsstatens problem men oförmögna att förändra något, de möts blott för att ventilera sin frustration och ser fram emot välfärdsstatens kommande kollaps.  Som en beskrivning av välfärdsstatens passivisering så är det inte helt illa pinkat, det är bara det att Reinfeldt inte är någon Huxley och han borde ha låtit bli att försöka skriva fiktion, det finns dock ingen tvivel om att Reinfeldt var medveten om exempelvis progressivismens fientlighet mot historia:

Alla i välfärdsstaten var dåliga på historia. Kunskap om historien ledde bara till en vilja att bevara saker som det varit…
Varför tynga ett folk med deras hemska historia. Folket vill leva nu och politikerna sköter framtiden, det var den arbetsuppdelning som gällde i välfärdsstaten….
Historien var ojämnlik. Den hade medfört att folk tidigare hade trott att de var olika eftersom de hade olika ursprung.

Detta alltså av mannen som sedan kom att säga “Det ursvenska är blott barbari” [3] och till fullo anammade vänsterns krig mot svensk historia och identitet. Vad hände egentligen?

I nästa kapitel så börjar Reinfeldt fundera på vad som ska göras, men inte innan han förklarar vad vi står inför:

Det hittillsvarande största partiet, socialdemokraterna, har varit störst under nästan hela 1900-talet. Deras uppfattningar och idéer har präglat det svenska samhället och den politiska debatten, Till grund för varje bostadskvarter, daghem, undervisningstimme i skolan eller idrottsanläggning ligger oftast socialdemokratiska idéer och beslut. Än viktigare är de spår som deras politik mentalt har efterlämnat hos vanliga människor. Det går inte att peka på, det är ingenting konkret och de flesta människor skulle inte ställa upp på att de är offer för socialdemokratisk hjärntvätt. Det gör det inte mindre sant. Politik, eller mer korrekt ideologier, är till för att påverka vårt tänkande och att förändra människors beteende, Socialdemokratins försvenskade socialism har varit 1900-talets mest framgångsrika vallokomotiv ‘ Resultatet är att svenska folket är passivt, förlitar sig på offentliga institutioner och är trygghetsorienterat.

En fullgod beskrivning av resultatet av kulturkriget[4]. Reinfeldts största brist är att han inte inser till vilken grad han själv är hjärntvättad av exempelvis det oskrivna bladet och andra liberala vanföreställningar. Reinfeldt beskriver även en politisk polarisering som nu äntligen börjat återkomma och som Reinfeldt själv vid sin tid vid makten slätade över med horribla konsekvenser:

I ena ringhörnan finns socialdemokraterna med sin störste välfärdsideologiska parhäst, folkpartiet. I samma ringhörna ryms också det lilla vänsterpartiet, det ännu mindre miljöpartiet, stora delar av centerpartiet och den i riksdagen röstande delen av ny demokrati. I den andra ringhörnan finns moderaterna där också kristdemokraterna, den moderna delen av centern och den retoriska delen av ny demokrati ryms.

Hur kunde Reinfeldt då se Ny Demokrati som en allierad och miljöpartiet som en fiende för att sedan anamma ett fullständigt PK inspirerat motstånd mot Sverigedemokraterna tillsammans med just miljöpartiet och folkpartiet? Det är snudd på obegripligt. Ny demokrati lyfte fram invandringens katastrofala konsekvenser och det har tagit oss 28 år att komma fram till vad de väldigt klarsynt torgförde då.

Reinfeldt lyfter sedan fram en poäng från Hans L Zetterbergs “Idéer för vår framtid”:

Om något behöver göras och det kan göras av det civila samhället, så skall det göras av det civila samhället, inte av stat och kommun

Ja! Tänk om du hade hållit fast vid det när du hade chansen att införa det Fredrik!

Reinfeldt är helt på det klara med hur djupgående den psykologiska effekten av sosseriet har varit:

Dagens stora problem brukar uttryckas i ekonomiska termer, med tabeller som visar budgetunderskottet och den offentliga sektorns andel av våra samlade resurser. Det är ofta en alarmerande läsning. Det som dock inte förs fram lika ofta är hur människorna psykiskt har påverkats av 53 års socialdemokratiskt styre. Det är egentligen mycket märkligt. Ekonomer och politiker är mycket duktiga på att beskriva konsekvenser för företagandet och ekonomin av den socialdemokratiska eran. Få verkar dock ställa sig frågan vilken påverkan som skett hos vanliga människor.

Han insåg 1991 att högern förlorat kulturkriget! Han var på väg att bli en kulturkrigare på vår sida, så väldigt nära.

Än värre är att de flesta faktiskt verkar räkna bort att det skall ha skett någon påverkan alls. Efter årtionden av opinionsbildning om hur socialdemokraterna urholkat skolan, trängt undan värdet av fasta normer och värderingar och skapat en inlärd hjälplöshet verkar ingen moderat räkna in det faktum att mycket av det som partiet genom årtionden har varnat för faktiskt är besannat…

Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd. Tecknen är mycket tydliga hos det uppväxande släktet, de 60- och 70-talsfödda.

Men hur kunde han inse detta för att sedan förespråka en invandringspolitik som aktivt går ut på att locka till sig de som bara vill ha bidrag? Reinfeldt delar till och med in människor i tre grupper, de som klarar sig bra utan staten och som kommer begå entreprenöriella stordåd, våldsverkare och annat pack som bör buras in och som aldrig kan rehabiliteras och gruppen mähän som bara strävar efter lättja. Konstigt nog så agerade han aldrig på den här insikten.

Kapitel två är överlag bra. Reinfeldt förklarar att vårt högtilitssamhälle håller på att erodera, han erkänner öppet att vissa inte kommer gynnas av en nedmontering av staten, han hymlar inte med att människor är olika och att vissa faktiskt är förfärliga och han ser också det problematiska i den åldersseparation som idag råder i samhället. Det finns mycket man kan hålla med om, men sen släpper han den oförlåtliga bomben:

90-talets viktigaste uppgift vid sidan av att föra in Sverige i Europasamarbetet är att avmonopolisera den offentliga sektorn.

Unga människor borde gå i fronten för att förespråka förändringar. I ungdomsgrupperna borde man avvisa främlingsfientlighet och tycka att öppnandet av Europa innebär nya möjligheter.

EU vurmen flödar starkt i den förvirrade Fredrik och han är även mångfaldsskadad där borta i sitt etniskt homogena Täby. Här ser man fröet, fröet till all ondska som flödade ut ur Reinfeldtregeringens 8 år vid makten. Sen kommer kapitel 3 som är en enorm hyllning till den metropolitanska människan, till Davosmannen (eller i detta fallet kvinnan)[5], till the anywheres istället för de trångsynta somewheres[6]. Det är ett sorgligt kapitel där Reinfeldt återigen misslyckas som författare och vi kan med fördel skippa hela spektakley.

Sen låter han återigen rent ut sagt reaktionär i kapitel 4:

För det första måste en ide om vilka mänskliga egenskaper som krävs för att få ett starkt civilt samhälle presenteras. Därefter måste svaren sökas för hur dessa mänskliga egenskaper växer fram och till sist vilket politiskt ansvar som finns för att framkalla dessa egenskaper. Jag har tidigare påpekat att redan slutsatsen att vissa människor är passiviserade utmanar den moderata synen på människan. Hon kan inte på samma gång beskrivas som ofelbar och kapabel att stå på egna ben om hon samtidigt är passiviserad och ständigt söker statlig trygghet.

Det där är nog ett stycke som får nyliberaler att rysa av skräck men som får en reaktionär som mig att nicka instämmande, kvaliteten på människorna är avgörande för samhället och frihet existerar inte i ett vakum, det existerar bara där ansvarstagande människor skapar sig frihet. Eller som Reinfeldt skriver:

Friheten förutsätter ansvarstagande, människor som är medvetna om sin egen kapacitet och som har en vilja att använda den för sig själv och för sina närmaste.

Eller vad sägs om denna fundamentala insikt?

Normer, lagarna i ett samhälle ger en yttre ram för vilka beteenden som är acceptabla. För att vara funktionella krävs att lagarna inte blir för många, eftersom då medborgarna riskerar att förlora överblicken, och att lagarna inte förändras alltför mycket över tiden. Utöver lagarna är samhället beroende av att medborgarna har egna normer som de följer. Ett samhälle kan inte överleva utan att omformas till en polisstat om medborgarna lever normlöst

Vad gör Reinfeldt sen? Han citerar de tio budorden!

Rent historiskt finns det ett dokument och en institution som tydligare än någon annan har påverkat normuppbyggnaden och moraluppfattningarna inom vår västerländska tradition, nämligen Bibeln och kyrkan.

Blygsam som Fredrik var så ville han dock göra lite bättre ifrån sig än Gud så han snickrade ihop sina egna tio budord.

1. Du skall inte skada andra människor.
2. Var rädd om din familj.
3. Du skall inte stjäla.
4. Knarka inte.
5. Ställ krav på dig själv.
6. Var rädd om miljön.
7. Visa tolerans mot andra och ställ aldrig upp på mobbning.
8. Låt ingen trampa på dig, engagera dig istället för att gnälla.
9. Skaffa dig en bra utbildning.
10. Bevara barnasinnet och skratta ofta.

De är faktiskt helt ok men kanske inte en komplett livsguide. Fredriks fjärde budord är intressant. Gång på gång i Det sovande folket återkommet Fredrik till sin avsky för knark. Jag är den första att kritisera nyliberalernas knarkromantik men Fredrik har verkligen en fixering vid knark. I varenda kapitel så dyker någon slags pik mot droganvändning upp, jag undrar verkligen vad som föranledde det?

Sedan avslutar Fredrik med en tvättäkta godhetssignalering, som ett positivt exempel på samhällsengagemang lyfter han sig själv när han under lumpartiden drog igång en insamling till svältande afrikaner! Titta så duktig du är Fredrik, jag hoppas du fick en guldstjärna för detta godhjärtade engagemang!

Du hade mig nästan Fredrik, bitvis så charmade du brallorna av mig och jag började tråna efter all visdom som gömmer sig under din flint. Men sen kommer det, mångkulturvurmen, godhetssignalerandet, EU dyrkan, metropolitanismen. Hade du bara förkastat din kulturella hjärntvätt tillsammans med bara din etatistiska hjärntvätt så hade det kunna bli rajtantajtan. Men givet att det enda du behöll från boken var just mångkulturvurmen så måste man fråga sig hur genuin din avsky för välfärdsstaten egentligen var? Du äventyrade villigt din regeringsmakt för de öppna gränsernas skull, men inte för att montera ned välfärdsstaten eller för att väcka det sovande folket…

Överlag så är det sovande folket faktiskt en läsvärd bok, inte för att den är skickligt författad utan för att det ger en enastående inblick i hur någon kan ha så mycket rätt men ändå göra så mycket fel när han sedan faktiskt får makten.

  1. Läsvärda böcker: Gaddafis gröna bok
  2. Det sovande folket
  3. Reinfeldt: Det ursvenska är blott barbari 
  4. Du kan ignorera kulturkriget men kulturkriget ignorerar inte dig 
  5. Dead Souls: The Denationalization of the American Elite 
  6. Anywheres and Somewheres