Från tid till annan läser man i pressen om dom s.k. IS-kvinnornas önskan om att få ”komma hem”. En ganska märklig önskan, kan tyckas. En gång i tiden flydde dom ju för att bosätta sig i det jordiska himmelriket!
Tyvärr är det ju ofta barn inblandat i bilden. Då dom mer s.a.s. ”renläriga” (enligt deras eget tycke) grupperingarna av den muslimska tron mer än något annat betraktar kvinnor som en producent av presumtiva religionskrigare finns vi ju en del barn att ta med i beräkningen.
En intressant fråga är om länder som t.ex. Sverige klarar av att hantera avprogrammeringen och fostran av dessa barn. Jag tror inte det. Samtidigt är det ju klart en fruktansvärd tanke att små barn, oavsett nationalitet och föräldrarnas intellektuella tillkortakommanden, ska lämnas att ruttna i olika flyktingläger.
Med deras mammor är det emellertid en annan femma.
Vuxna eller halvvuxna människor som fattar dåliga beslut måste också vara redo att stå för dem. Den som rest ner till sin drömstat i varande under brinnande krig får ta skeden i vacker hand när kriget är över och drömmen krossad.
En del jag talar med finner en sådan slutsats hård och hjärtlös. Människor anses behöva en andra chans o.s.v. För en rabiat meritokrat som jag framstår den dock som den enda rimliga. Man får helt ta konsekvenserna av sitt handlande.
I Sverige, det som fordom var tänkt att bli det socialistiska himmelriket på denna jord, tyngs vi allvarligt av tanken på att alla har ett lika värde och förmågan att bättra sig. Därav är det alltså inte så svårt att begripa varför migrationspolitiken sett ut som den gjort och fortsatt är svårhanterlig.
Politiken, myndigheter och institutioner är helt enkelt fulla av folk som tror på människans inneboende godhet och förmåga till förändring. Färre verkar vara redo att tala om det personliga ansvarets betydelse i sammanhanget.
Det krävs inte heller särskilt mycket tankekraft för att lista ut vad dessa IS-kvinnor kommer återvända till i form av arbetslöshet, bidragsberoende och psykisk problematik. Är det någon annan än jag som ser slutresultatet framför sig?
Dom eventuellt överlevande männen måste också aktivt hindras från att sätta sin fot i Sverige eller något annat västland. Svenska myndigheter får helt enkelt ta deras bedyrande om att dom enbart var sjukvårdare, kockar och chaufförer med en stor nypa salt. Bevisbördan får väl helt enkelt ligga hos dem själva. Det föreligger, minst sagt, en misstanke om att dom justerar sanningen en aning för att få slicka såren efter kriget i vårt omvittnat goda och trygga land.
Jag tycker att vuxna människor ska åtnjuta en mycket större frihet från statens inblandning än vad som nu är fallet. Jag är dessutom medveten om att det med frihet följer ansvar. Ju mer frihet, desto mer ansvar. Är man exempelvis svensk medborgare så drar man inte iväg för att upprätta islamska himmelriken medelst krigföring och terror. Om man ändå gör det så dras medborgarskapet tillbaka, det duger inte att komma krypande tillbaka och be om förlåtelse för att man satsade på fel häst.
Att vara svensk medborgare innebär nämligen att man först och främst är svensk, i andra hand får du vara muslim, kristen eller vad du vill. Men i första rummet, alla dagar i veckan, sätter du ditt svenska medborgarskap. En rimlig tanke är att dom som bestämt sig för att krossa den västerländska civilisationen skall förlora det och alla medföljande privilegier.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
