På vägen hem från storstan under helgen så passerade jag en söndertrasad hjort som låg död på sidan av vägen, det var bara ännu ett av alla dessa stackars djur som dagligen blir till köttfärs utefter E4an. När jag såg just det här kadavret så började emellertid mina tankar mala på. Varje blodigt stycke tillhörde omisskänneligt ett och samma hjortdjur men styckena kändes ändå fel, ingenstans i högen kunde man se skymten av den elegans med vilken hjorten löper genom fälten, för evigt borta var den känsla av fundamental riktighet som infinner sig när man ser djuret i sitt naturliga element. Alla bitar som tillsammans utgör hjorten låg där på vägkanten men allt av vikt var försvunnet, helheten är mer än summan av delarna och den är odelbar.
Samma känslan infinner sig när jag beskådar det moderna västerlandet. Alla bitarna finns visserligen där – vår lust att utforska lever ännu starkt bland forskare och entreprenörer, vår vilja till makt kan man skymta i en perverterad form i det amerikanska imperiets utlandsäventyr, skaparandan skiner ännu bland alla kreatörer som frodas på internet och vår starka religiositet lever ett underligt, men igenkännligt, liv förvrängt som demokratidyrkan och kulten av allas lika värde – men helheten är trots det bara ett kadaver, en fest för flugsvärmarna, som redan börjat ruttna där det ligger i diket vid historiens motorväg.
Det sorgligaste är att vi själva satt bakom ratten på den lastbil som rammade vår civilisation. Ända sedan vi tuktade Osmanerna vid Wiens portar så har västerlandets främsta problem bestått av inbördeskrig, till och med andra världskriget var primärt en brödraslakt. Dagens kulturkrig är bara ännu ett i raden av dessa inbördeskrig och de artificiella flyktingströmmarna är bara ett vapen i kriget – men likväl ett existentiellt hot som inte ska underskattas– likt hur de romerska generaler bjöd in goterna för att kriga mot sina interna fiender. En Faustisk affär om något.
I det nuvarande kriget är det dock omöjligt att veta vilka sidorna egentligen är eller hur man ens ska bedöma vad som är en seger. Allt är gröna gubbar och propaganda, ingen går under rätt flagg och tusentals artiklar kan skrivas om vilka det är som bråkar och vad de egentligen vill. Det enda tydliga är att vår civilisation var det första offret och oavsett vem som vinner så måste något nytt uppstå, bitarna går inte längre att pussla ihop och det som komma skall kommer vara lika väsensskilt från gårdagens västerland som medeltida Europa var från Rom.
Så passa på att njut nu av att se Elon Musk göra något storslaget med SpaceX, i en annan tidslinje så hade sådana stordåd varit vardagsmat och briljanta industribaroner, som från en svunnen tid, hade stakat ut vägen mot stjärnorna. Nu har vi dessvärre andra utmaningarna framför oss som är betydligt mörkare och dystrare.
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
