En återblick till en svunnen tid

En återblick till en svunnen tid 1

Fnordis har i åtskilliga inlägg [1,2] poängterat hur viktigt det är att sätta sig i tidsmaskinen och färdas till en tid som är så pass nära vår att vi kan känna igen oss men samtidigt så väsensskild i sina detaljer att vi upplever det som ett avsnitt av Twillight Zone. Just precis den upplevelsen fick jag när jag förra veckan lutade mig tillbaka och läste boken Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman [3].

Arvid Lindman var statsminister två gånger under en omvälvande period inom den svenska politiken, perioden då vi gick till allmän rösträtt, då partiväsendet formades och då monarkin var under hot från den växande arbetarrörelsen. Redan i början får man sig en tankeställare när man läser att den unge Arvid vid blott 14 års ålder skickades till Stockholm för att förbereda sig för inträde i Sjökrigsskolan, under förberedelserna drillades han hårt och fick betyg varje vecka varefter han framgångsrikt kom in på skolan och vid 20 års ålder så var han officer och en två år lång världsomsegling följde. Vid 27 års ålder så tog han över Iggesunds bruk från sin far och drev det framgångsrikt vidare med stora moderniseringar vilket fångade Hugo Tamms öga och han klättrade sedan snabbt inom Tamms stora koncern. Genom hela sitt liv så förblev han chef inom tunga industrier parallellt med att han innehade olika ministerposter, agerade som generaldirektör och var VD för LKAB. Först vid 42 års ålder så gav Lindman efter för påtryckningar och gav sig in i politiken som riksdagsman för Gävleborgs län och då var han kammarens yngsta ledamot.

Låt oss pausa för ett ögonblick och fundera på av vilken kaliber Arvid var och upprepa höjdpunkterna, som fjorton år gammal så flyttade han alltså hemifrån för att genomgå en sex år lång elitutbildning, sedan reste han jorden runt i två år varefter han tog ett steg tillbaka från flottan och istället blev en väldigt drivande industrialist. Trots alla sina meriter så avstod han från att ha något att säga till om inom politiken till han blev 42 år och då var han yngst i kammaren, yngst! Man får en viss känsla av att det politiska systemet runt förra sekelskiftet var en aning mer meritokratiskt än det skämt till system som vi har idag. Kanske var det betydligt bättre när blott 5% av befolkningen kunde rösta? Låt mig citera ett stycke ur boken:

Fäderneslandets väl, inte enskildas intressen, borde vara ledstjärnan för politiskt arbete. Därför var det av vikt att valen till rikets högsta beslutsorgan gick till så att dugligheten premierades. Och hur visste man vilka män som var de dugligaste? Det var bara att se efter hur de lyckades i sitt privatekonomiska förvärv. Med andra ord var förmögenheten den bästa representationsprincipen, liksom äganderätten. Förmögenheten och äganderätten var också garantier för ansvarsfull hushållning. Den band innehavaren till Fäderneslandet, den som hade fast egendom kunde inte fly från ansvar

Den tunga skiljelinjen i politiken på den tiden låg mellan högern och liberalerna, ja du som glömt det bör läs det igen, liberalerna var och är vänstern. Högern ville värna äganderätt, monarki och individuell frihet och beskydda de inhemska arbetarna medan liberalerna var internationalister, frihandelsförespråkare och ville införa allmän rösträtt och slopa monarkin. Det var genom liberalerna som socialdemokraterna fick in sin fot i politiken, faktiskt genom liberalernas valsedlar, liberalerna och sossarna samarbetade då som nu och den främsta anledningen till att sossarna blev större i slutändan är för att de var bättre på att vara vänster än vad liberalerna var. De delar dock samma DNA, samma ideologiska grund och samma syn på i vilken riktning samhället bör gå.

Lindman, som högerns tyngsta röst, var den som främst försökte bromsa pöbelväldets intågande och här kan man ha åsikter om hur bra han lyckades. Bokens författare, den konservative statsvetaren Leif Lewin, hyllar Lindman för sitt pragmatiska förhållningssätt samt för att han insåg att allmän rösträtt är omöjlig att förhindra och att man bör sträva efter att rädda det som räddas kan vilket i Lindmans fall var monarkin och tvåkammarsystemet. Lindman sågs dock som en förrädare av vissa andra högerledare som avskydde pöbelväldet och det är svårt att inte sympatisera. Lindman var den som verkligen inledde högerns eviga reträtt från vänstern vilket gjort att vi idag står där vi står. Lindmans pragmatism förhindrade både en revolt från arbetarrörelsen genom att ge dem just precis så mycket att de var nöjda och senare lugnade han ner planerna för en statskupp som militären smidde när sossarna och liberalerna slaktade försvarsbudgeten efter första världskriget.

Var det bra eller dåligt? Hur hade Sverige sett ut idag om vi hade fått en lyckad militärkupp där och då och rökt kommunisterna och liberalerna ur landet? Det kan vi naturligtvis aldrig veta, med stor sannolikhet hade vi bombats till ”frihet” av USA precis som alla andra länder i den gamla världen som inte ville foga sig i den demokratiska ordningen men man kan ändå ägna ett ögonblick åt att drömma om en mer meritokratisk värld. Ett högteknologiskt och fritt land där äganderätt och personligt ansvar premieras och där samma politiska sundhet som rådde före förra sekelskiftet ännu råder. Ett sådant land hade vi kanske kunnat ha om högern inte hade varit så pragmatisk?

Det finns mycket annat man kan säga om boken och den tiden, exempelvis hur bondeförbundets svek mot högern innebar att sossarna kunde gripa makten och börja bygga ut välfärdssamhället, hur sossarna gick till val på löftet om frihandel eller hur högerns ekonomiska analfabetism gjorde att de ej kunde värna sig på ett fullgott sätt mot vänstern, men jag sätter nog punkt här. Det är en kort och koncis bok som får ens fantasi att flöda och den är därmed väl värd att läsa. Om inte annat så för dåtidsskildringarna och med den kärleksfullhet som Lewin beskriver ståndssamhället, den gamla högern och tidsandan.