En ideologisk utflykt – del 1


En ideologisk utflykt - del 1 1

Ett nytt årtionde har börjat, en femtedel av det nuvarande århundradet har passerat och världen är inte sig lik längre. Det var helt enkelt bättre förr och ju förr ju bättre vilket givetvis är varje äktreaktionärs slagord. När jag blickar tillbaka över hur min tankeprocess förändrats under de senaste tjugo åren så slås jag av en tanke över alla andra, antingen så har världen blivit tokig eller så har jag hamnat i en grav psykos och bör omedelbart söka hjälp innan jag blir en fara för min omgivning. Jag har dock skapligt starka skäl för att anta att det förstnämnda alternativet är sannolikare än det sistnämnda, jag anses tydligen vara tillräckligt psykologiskt stabil för att hämta hem lön, ingen börjar flacka med blicken och spana efter flyktvägar när jag öppnar munnen vid fikabordet, kollegorna ler inte nervöst när jag hämtar en kniv från köket och rent allmänt så verkar jag kunna fullgöra mina plikter som ett kugghjul i Kaczynskis mardrömsmaskin. Alla de där flagranta tecknen på sinnessjukdom saknas helt enkelt. Jag tvingas därmed att dra slutsatsen att det trots allt inte är mig det är fel på, det är dig det är fel på käre värld och jag är ledsen men vårt förhållande är inte produktivt och jag vill nog ta en paus och träffa andra.

Men hur hamnade jag här egentligen? Alldeles skitig och bitter efter att ha krälat genom mer än ett mörkt och rysligt kaninhål, med magen full av röda piller som lever rövare med matsmältningssystemet. Hur kan det komma sig att min vokabulär nu innehåller begrepp som katedralen, simps, skittest, den pedofila terrorstaten, flugman, jq eller att meningen “chimps in state of nature never jerks off” är som balsam för min själ? Ja käre barn det är sannerligen en lång resa bakom vansinnet så sätter er ner vid lägerelden för nu är det dags för en sagostund med farbror Johan.

Sagan börjar ungefär den 17 september 2006, jag har ännu inte lyckats tvätta bort smutsen från mina händer som fastnade där och då när jag tog en folkpartistisk valsedel och la ner den i den heliga urnan, ja så depreverad och korrupt var mitt oskyldiga sinne att jag faktiskt trodde att jag gjorde något rätt och riktigt när jag stod där och röstade på lejonkungen men segerns sötma efter valnatten smakade sannerligen väldigt gott.

“Ta den sossesvin! Här stundas en era av frihet och välstånd som Sverige aldrig tidigare skådat!”

Det var lätt att tro så när man drömde sig bort i Reinfeldts vänliga ögon, allas vår Fredrik, den enda karl som kunde tampas man mot man med galten Persson i debatter. Är man född efter millennieskiftet så förstår man nog inte riktigt hur stort det var att bli av med sossarna, man sopade ut parabolantennförbudsfascisterna och in med vad än nu den nyliberala drömmen var. Vid den här tidpunkten var jag verkligen en arketypisk liberals. Dvs en NPC och vulgärateist ut i fingerspetsarna som #gillarolika, var okunnig om allt som skett före andra världskriget, helt ointresserad av några djupare filosofiska spörsmål, trygg i min vetskap att naturvetenskap är den enda kunskap som behövs och fullständigt övertygad om att vi ständigt går mot bättre tider (heil Rosling!). Kort och gått så var jag en fullblodsidiot.

Snart skulle dock verkligheten börja penetrera det – av den liberala hegemonin inplanterade – falska medvetandet. Jag var egentligen ointresserad av politik och hade slentrianmässigt förtroende för institutionerna och för politikerna på “rätt” sida men 2008 hände två saker, jag fick upp ögonen för Ron Paul och de stora FRA samt fildelningsdebatterna blossade upp. Inget upprör nämligen en 24 årig tekniknörd lika mycket som när staten försöker ta ifrån honom hans gratisutbud av skräpkultur samtidigt som han risker att bli övervakad när han skinnhissar till Alice i Underlivet, dekadensen var hotad! Steget till att inse att det inte finns en rätt sida var därmed inte lång, inte ens för någon så tjockskallig och indoktrinerad som jag, och steget tog jag villigt då jag fick se avskummen Federley och Lööf ställa sig på alla fyra och meddela åt daddy Reinfeldt att han kan göra vad han vill med dem medan Ron Paul predikade om politikers korruption. Under Reinfeldts polerade flint så dolde sig ett psykopatiskt sinne som nu var blottat för alla och de mähän han omgav sig med hade visat sig vara nickedockor, det första röda pillret hade serverats och det gjorde mig riktigt sur i magen.

Några år till förflöt och valet 2010 nalkades, magkänsla att något är riktigt suspekt med invandringen hade börjat växa och den entusiasm jag först hade för piratpartiet hade markant mattats av då jag i diverse facebookgrupper sett vilka fullständiga nötter som engagerade sig i partiet. Det falska samvetet satt dock djupt inne i benmärgen och det var med plågande samvetskval som jag genomförde den heliga ritualen genom att denna gången genom sätta antikrists, dvs SDs, valsedel i den heliga urnan. Även om jag tappat allt förtroende för politikerna så led jag uppenbarligen ännu av en djupt rotad tro på demokrati som system och värdegrunden kastar man inte av sig så lätt. Blott något år tidigare hade jag trots allt sett mig som segrare i diskussioner med “rasister” genom att poängtera att vårt alfabet är latinskt, vår potatis sydamerikansk och våra siffor hindu-arabiska för att därefter förnöjt luta mig tillbaka med ett fett Göran Persson leende och tänkt “sug på den nazistsvin – game over man”.

De närmsta åren efter valet så återgick jag trots det till någon slags distanserad attityd till Rosenbads vansinne, jag bodde i ett tryggt medelklassområde i Stockholm och hade mitt på det torra jobbmässigt så Reinfeldts totalförstörelse av landet påverkade inte mig. Strax bortom horisonten lurade dock nästa stora röda piller, en kollega tipsade mig nämligen om radio Mises [1] och en helt ny värld öppnade sig för mig. Jag hade förvisso läst och lyssnat lite på Ron Paul tidigare men jag dök aldrig på allvar ner i Rothbards libertarianism fören jag fick upp öronen för Radio Mises, efter några avsnitt så var jag skeptisk, smått omtumlad och hungrande efter mer och efter några månader så var jag en övertygad libertarian. Processen hade redan förberetts genom min läsning av Taleb [2,3]. Mina minnen av ångest inför valet 2010 kändes nu löjeväckande, mitt intresse för ideologi ökade samtidigt som min distans från politik växte. Misesinstitutet närde min inre självgodhet något enormt och jag kunde sitta där vid fikarasterna med ett förnöjsamt flin och lyssna när mina kollegor uppslukat diskuterade de mest irrelevanta politiska frågorna som om deras demokratiska röst faktiskt hade något tyngd. Jag hade därmed tagit kliven till en självgod anka (anarkokapitalist) som såg ner på den stackars pöbeln som var mentalt fångade i systemet. Från mina höga hästar kunde jag skåda ner på populasen, skaka på huvudet och fundera över varför de inte var förmögna att släppa illusionen av att staten har makt över dem, jag ville bara rusa runt, ruska om folk och skrika

“Ta tillbaka ditt samtycke förhelvete, makten är en chimär!”

Jag trodde att jag hade uppnått full upplysning. Gör vi oss bara kvitt staten så löser sig samtliga problem omedelbart. Radio Mises gänget var dock lömska och planterade flera frön som snart skulle blomma ut och få mig att ifrågasätta långt mer än bara staten…

Fortsättning följer i del 2!