Melodumfestivalen

Melodumfestivalen 1SvT:s årliga spektakel kallat Melodifestivalen har börjat så smått. Upplägget är genialiskt, istället för en tävling har man flera. För att kapa kostnaderna låter SvT arrangerande kommuner punga ut med stålar för att, antar jag, de lokala kommunpamparna ska hamna i rampljuset. Hela klabbet sponsras av privata näringslivet och insynen för oss skattebetalare är minst sagt låg.

Numera ska det dock vara så väl ordnat att spelbolagen, ty de är förtappade och oberörbara, inte får bidra med pengar. Om det går att konstatera någon effekt av deras frånvaro är dock höljt i dunkel. I Sverige räcker det gott med symbolpolitik. Att man låtsas göra något åt det som uppfattas som problem, jämför gärna med den så kallade plastpåseskatten.

Enligt SvT får de (2019) punga ut med 2,5 till 3 miljoner för varje program som är 10 till antalet, enkel matematik ger då vid handen att kostnaden stannar vid 30 miljoner. Kommunernas kostnader (2018) toppades av Karlstad med 1,3 miljoner, för Stockholm sved det mindre eftersom de “bara” hystade upp 250 000 kronor.

Vad som är intressant i sammanhanget är att Hanna Stjärne, Vd på SvT, inte vill berätta hur intäktssidan för Melodifestivalen ser ut. Förutom då att man beslutat att kasta ut spelbolagen från tävlingen. Sannolikt eftersom ingen av Stjärnes chefsstjärnor, eller hon själv för den delen, gjort sig omaket att slå sig ner och titta på någon av de i Sverige konkurrerande kanalernas myckna utbud av spelreklam en vanlig dag mitt i veckan. Sålunda tror man sig göra en insats för folkhälsan, moralen, det goda samhället eller något annat fluffigt och ogreppbart. Eller så är det bara så att Ardalan Shekarabi, civilminister och erkänd motståndare till folks rättighet att bestämma själv, fick tuppjuck och lyfte telefonluren och sa till om nu får det vara nog! Eftersom SvT, enligt alla som har fingrarna i syltburken, är synnerligen självständigt och absolut icke påverkningsbart för ministerstyre lär vi aldrig få veta hur det ligger till med den saken.

När det gäller tittarsiffran för finalen 2019 så låg den på 3,6 miljoner. Om man får tro SvT var den verkliga siffran 4,5 miljoner. Skillnaden sägs bero på att man lagt till de som tittat på SvT Play och Sveriges Radio P4, sedan försökt dra ifrån eventuella dubbletter. Förutom svårigheten att titta på melodifestivalen i radio, där borde det vara så att man lyssnar, så får jag nog ha en bättre metodredovisning innan jag tror på höftningen. Jag kan dock förstå varför SvT tar till yviga metoder för att räkna ut tittarsiffrorna. 2019 års final placerade sig på 19 plats sedan mätningarna startade. Bäst gick det 2006 när 4 240 000 bänkade sig framför tv-rutorna. Fast använder man beräkningsmetoden från 2019 så blir det givetvis 25 procent fler, 5 300 000 stycken närmare bestämt.

Kanske är det så att SvT känner att det bränner lite under fötterna? Jag kan knappast vara den enda som undrar varför man vill blåsa upp siffrorna? Rent spekulativt kan man ju fundera över om det har något samband med att Hanna Stjärne för sitt liv inte vill berätta om sponsorintäkterna och andra affärsavtal som rör melodifestivalen? Antingen att man tjänar väldigt mycket trots relativt dåliga tittarsiffror, eller att projektet går med brakförlust på grund av relativt dåliga tittarsiffror.

För våra socialistiska överherrar i parlamentet är saken dock enkel, det är panem et circenses som gäller. Så länge spelbolagen håller sig borta, vill säga. Folket blir lugna och bedövade, i tankarna upptagna med annat, under några veckor. Hur det ordnas ekonomiskt på kommunal- eller riksnivå anser man att folket inte behöver känna till. Förmodligen för att det blir för svårt för oss enkla själar att begripa de oerhört komplicerade sammanhangen.

Hur det gick det då i den första deltävlingen? Jag har ingen aning eftersom jag tillbringande lördagskvällen i stilla eftertanke medans jag läste Aristoteles Fysik i svensk översättning av Charlotta Weigelt. Fler borde förövrigt läsa riktiga böcker, som en motståndshandling till bland annat Melodumfestivalen.