Bondage eller Sjukvård?

Bondage eller Sjukvård? 1”De ser på oss i publiken, vi ser på dem, samtidigt som vi lyssnar till ett förinspelat ljudspår som ger instruktioner för hur aktörerna ska gå tillväga när de ska välja vem av dem som ska binda; vem av dem som ska bli bunden.”

Texten ovan är tagen från AIO Journal nummer 8 2019, Laholms kommun. AIO skall utläsas som Art Inside Out. När man studerar Region Hallands kulturplan för 2017-2020 kan följande konstateras: ”Art Inside Out är en regional kulturinstitution för konstnärligt skapande och möten med publik i rörliga och tvärkulturella former, så kallade kultur-residens.”

Temat för denna upplaga av kulturplanen, den tredje i ordningen, genomsyras enligt förordet av samverkan. Samverkan mellan region och kommuner, samverkan mellan kulturaktörer och inom Region Halland och samverkan mellan offentlighet och civilsamhälle.

Vore man lite lustig, vilket gud förbjude när det gäller så allvarliga saker som kulturutövning, skulle kanske det tänkta idealet vara att alla aktörer ålar omkring i en enda stor yster hög av kulturell samverkan!

Annars genomsyras kulturplanen i mångt och mycket av barnperspektivet. Vi får väl dock hoppas att iallafall dom yngsta barnen slapp delta när scenkonstkollektivet Nyxxx i två akter utforskar tid, tillit och samtycke med utgångspunkt från japansk repbondagepraktik.

På Region Hallands hemsida kan man få ytterligare information om hur man kämpar för att massorna skall bibringas kulturell bildning. Tillsammans med regionerna Blekinge, Jönköping samt Kalmar och Kronoberg ger man sig in i Film i Skånes kommissionsarbete: Southern Sweden Film Commission. Film i Skåne bildades 1995 av Region Skåne och Svenska Filminstitutet. Man ska under våren arrangera kompetensutveckling för platsletare. I pressmeddelandet nämner man dock begreppet ”location scouter” först. Annars begriper nog inte folk hur väldigt ”international” och ”important” det av skatter finansierade samarbetet är.

Så är det ju med Regionernas verksamhet att folk lätt får för sig att deras huvuduppgift har med sjukvård att göra. Det mycket vidare uppdraget att utforska tid, tillit och samtycke med hjälp av japansk repbondageteknik, samt kompetensutveckla platsletare synes väl för den vanliga skattebetalaren vara en bit från regionernas huvudsakliga uppdrag.

När jag läser Ivar Arpis ledare i SvD 2020-02-01 finner jag ytterligare bevis för att regionernas huvudsakliga uppdrag inte tycks vara att producera hälso och sjukvård.

”Mellan 2010 och 2017 ökade antalet sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker med två procent. Antalet chefer, handläggare och administratörer ökade med 36 procent. Nya Karolinska har en chef för varje sjukhussäng.”

Ord och inga visor! Jag ser framför mig hur alla dessa chefer på Nya Karolinska sliter sitt hår när de rusar från möteslokal till möteslokal och jobbar med exel-ark och kompetensutvecklingsplaner för att begripa hur de ska få styr på verksamheten. I min egen region, Halland, är förhoppningsvis de högre tjänstemännen inom kulturgebitet åtminstone tillfälligtvis oskadliggjorda. En ny kulturplan, den fjärde i ordningen måste ju utverkas samtidigt som antagligen en eller annan konferens måste avverkas om hur kursplanen för platsletarna i laga ordning ska utarbetas.

Om man googlar ”regionernas uppdrag”  kommer denna sida som första förslag. För säkerhets skull är det den lättlästa varianten som den allsmäktiga sökmotorn föreslår. Kanske beror det på att det i första hand är människor med svårigheter att läsa som undrar vad regionerna sysslar med? Ett annat alternativ är att regionerna som en ren service till dem med dålig läsförståelse betalar Google för att resultatet ska hamna där.

För en något mer substantiell beskrivning av regionernas uppdrag kan man med fördel börja med att studera denna sida på Wikipedia.

Värt att notera är att ingen av sidorna beskriver japanskt repbondageteknik eller platsletning för filminspelningar som prioriterade uppdrag.

Studerar man Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), vilket får sägas vara en ganska diger och bitvis svårforcerad text även för en van läsare som undertecknad vill beskriva sig som, så framstår dock regionernas uppdrag inom hälso- och sjukvården som speciellt viktigt. Särskilt intressant tycker jag att 4 kapitlets §1 är; ”Offentligt finansierad hälso- och sjukvårdsverksamhet ska vara organiserad så att den främjar kostnadseffektivitet.”

Hur kostnadseffektiviteten främjas när antalet administratörer ökar med 36 procent samtidigt som personalgrupperna som arbetar på golvet ökar med 2 procent låter svårförklarligt, minst sagt. Eftersom jag inte vill göra en redan dålig situation värre har jag efter att funderat på saken bestämt mig för att inte fråga Region Halland om det. Risken är helt enkelt för stor att man tillsätter en dyr utredning, möjligen ledd av kostnadskrävande konsulter, för att gå till botten med frågan. För att betala kalaset kanske man avskedar några undersköterskor. Jag misstänker att kulturlobbyn i länet är alltför högljudd för att man ska riskera att sticka handen i det getingboet. Att förvänta sig att politikerna avstår medlemskapet i Greater Copenhagen, som regionen hystar upp minst 500 000 danska kronor för per år kan jag inte tänka mig. Ansvaret för Hallands näringsliv väger tungt på deras späda axlar.

Kontentan är att Regionernas uppdrag är för spretigt. Att sysselsätta sig med allt från att utforska tid, tillit och samtycke genom japansk repbondageteknik till att marknadsföra en tänkt storregion med Köpenhamn i spetsen, vilket är Greater Copenhagens uppgift, förflyttar fokus från uppgiften att hålla befolkningen med en hälso och sjukvård i toppklass. I Stockholm kan jag tänka mig att skattebetalarna kan hålla sig för skratt inför debaclet med nya Karolinska Sjukhuset.

I en klassiskt liberal värld skulle medborgarna genom privata försäkringslösningar låta sina för tillfället bortslösade skattepengar användas till vettigare saker, exempelvis sjukvård.