Den kulturmarxistiska gycklarcirkusen har äntligen fallit. Till råga på allt fällda av sin egen lilla hovnarr. Vad hände egentligen? Att den lilla hovnarren och hennes entourage till slut tröttnade på att alltid bli kallade för “cirkusdirektörens dörrmatta” och på att dom aldrig fick vara med och bestämma hur “manegen skulle krattas”, är väl inte så konstigt?
Ingen, inte ens den yttersta vänstern, gillar att få sin frihet beskuren. I varje fall inte när det handlar om deras egen frihet. Känslan hos “oppositionen” i Sverige däremot, måste väl idag närmast ha sin motsvarighet i den känslan Berlinborna hade när “Muren” föll 1989? Den stora skillnaden ligger väl i att Berlinborna rent bokstavligen kunde riva ner sin mur med allt ifrån släggor till grävmaskiner. Våran egen mur, vilken löper runt strömlinjeformade åsiktskorridorer, är sedan länge murad med ett “segt bruk” av värdegrundsindoktrinering och kraftiga block av “politisk korrekthet”.
Rivningen av våran egen “värdegrundsmur” sker inte med hjälp av släggor och grävmaskiner, utan med betydligt skarpare verktyg som exempelvis “åsikts- och yttrandefrihet”. “Slaget om muren” drivs just nu på för fullt i “alternativmedia” och på “nätet”. “Etablissemanget och gammalmedia” vacklar alltmer i takt med att “blocken av politisk korrekthet” “skjuts sönder” och pulvriseras.
Att den kulturmarxistiska gycklarcirkusen nu äntligen har fallit, gör att vi som kämpar för individens rätt till frihet och mot kollektivistiskt förtryck, idag kan fira en viktig delseger.
Vi får dock inte glömma bort att ”hålet i muren” denna gång sprängdes upp av en kulturmarxistisk femtekolonnare, som till sist tröttnat på att inte få vara med och bestämma. Exkludering och toppstyrning brukar väl vanligen vara just en tändande gnista till uppror? Hoppas bara på att några har “reflekterat” och lärt sig sin läxa av det som nu har hänt. Förhoppningsvis även partiledare som verkar värdera sin personliga prestige högre än sitt partis ideologiska hemvist. Ingen nämnd, ingen glömd.
Om vi tittar lite framåt, så får vi nu nog vara lite försiktiga så att vi inte “kastar ut barnet med badvattnet”.
Visst delar vi mycket av våra politiska värderingar och vår syn på individens frihet med den konservativa högern. Dock höjs nu allt fler röster inom just den konservativa högern, för en ökad samkörning av olika myndigheters register, ökad telefonavlyssning och datatrafikövervakning samt mer kameraövervakning på allmänna gator och torg.
Den konservativa högern vill här lätta på dagens lagstiftningen gällande skyddet för den enskilde individens integritet. Argumentet är att detta behövs om vi skall komma åt den organiserade brottsligheten. Att vanliga medborgare också blir utsatta för denna ökade statliga övervakning, menar man är nödvändigt och inte kränker den enskildes integritet om denne bara har “rent mjöl i påsen”.
Ja, självklart borde man få mer fisk i båten om man fiskar med nät istället för med haspelrulle eller långrev, men vart tog diskussionen om individens rätt till integritet vägen? Skall verkligen statens krav på effektivitet i brottsbekämpning väga tyngre än individens rätt till integritet?
Svaret beror väl på om man anser att staten är till för individen eller om man anser att individen är till för staten? Som klassisk liberal, så anser jag nog att individens medborgerliga och politiska rättigheter alltid måste stå över krav på effektivitet i myndighetsutövning. Vart hamnar vi annars? Ha en lång, “het” och spännande politisk sommar!
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
