En nation av syltryggar

Sverige har en väl upparbetad tradition av syltryggsmentalitet. Så länge vår nation upplevdes någorlunda homogen var det inget större problem.

Värre är det i dagens Sverige. Diversiteten i dagens samhälle är minst sagt stor.

Ett av två talande exempel som jag tar upp här är NMR:s kampsportsträning i Ludvika.

Problemet tycks vara att en privatperson hyr en gymnastiksal som hen upplåter till kampsportsträning för medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen. Kommunen uppfattar detta som ett problem, men kan ingenting göra åt det på grund av likabehandlingsprincipen.

Som tur är, eller oturligt nog beroende på hur man ser på saken, har kommunen nämligen ingen rätt att efterforska politisk hemvist.

Det andra exemplet är Fekri Hamad från Västerås. Just nu sitter han i förvar på SÄPO:s initiativ och riskerar utvisning. Han är en s.k. Iman och tydligen, om man nu får tro SÄPO, en av dom främsta förespråkarna för radikal islamism i Sverige. Det hindrade emellertid inte utbildningsföretaget Yrkesakademin, dom arbetar främst för den statliga myndigheten Arbetsförmedlingen, att anställa honom som “brobyggare” in i arbetslivet. I Försvarshögskolans rapport om salafism beskrivs han som “en av dom mest hårdföra salafisterna i Sverige”.  I inlägg på Facebook uppmanade han muslimer att söka jobben eftersom dom var “anpassade till deras värderingar och särdrag”.

Båda fallen har sin orsak i den svenska syltryggsmentaliteten. Låt vara att jag känner större oro för hårdföra salafister än kampsportstränande neonazister. Salafisterna har nämligen den egenheten att dom omsätter sin teoretiska agenda i praktiskt handling i större omfattning än neonazisterna.  Dessutom, och här står jag oemotsagd, andelen rekryteringsbara salafister där ute i dom s.k. “utsatta områdena” är mångfalt större än andelen villiga neonazister.

Frågan man kan ställa sig är om frihetligt och klassiskt liberalt tänkande har en lösning på dessa problem. Jag vill hävda att så är fallet. Problemet är bara att medborgarna då måste ta ett personligt ansvar för att hantera situationen. I det första fallet, neonazisternas kampsportsträning, är saken föredömligt enkel. Eftersom klassisk liberalism mycket starkt betonar äganderätten får dom som äger lokalen hyra ut, eller vägra att hyra ut, till precis vem dom vill. En klassisk liberal måste förorda subsidiaritetsprincipen, d.v.s. att beslut måste fattas på lägst ändamålsenliga nivå, då är det inget konstigt att by/kommun/regionsinvånarna bestämmer vem man hyr ut till.

I det andra fallet är ett problem att det krävs framförhållning. Det är inte precis en paradgren för våra politiker. Inte heller insikten om att vår lilla randstat långt uppe i Nordeuropa saknar praktiska möjligheter att ta emot allsköns olika människor tycks riktigt slagit rot hos alla politiker. I ett frihetligt och klassiskt liberalt präglat samhälle där gränserna värnas och det saknas incitament för bidragsmigration kan jag förutse att militanta islamister kommer vara ett mindre problem än i dag.

Men allt bygger på det faktum att det är vi medborgare, civilsamhället, som tar det yttersta ansvaret för hur vi vill ha det. Är vi redo att säga adjö till syltryggsmentaliteten?