Kulturkonsumtion i ett socialistiskt samhälle


Kulturkonsumtion i ett socialistiskt samhälle 1

Med den kulturella rättvisan i ett socialistiskt samhälle är det så att det är en klassfråga.

Dom lägre kasten, som det stora flertalet av landets medborgare tillhör, anses per definition inte veta sitt och sina egna barns bästa. Deras kulturkonsumtion omgärdas sålunda av regler och förbud.

Tillhör man det högst exklusiva fåtal av medborgare som av ren och skär tur råkar tillhöra kungafamiljen är det givetvis en annan femma. För dessa lyckliga människor är givetvis omgivna av rådiga typer som vet att utnyttja alla till buds stående legala kryphål.

Detta blev extra tydligt när Metallica rev av en konsert på Ullevi i Göteborg.

Vilken tur för Estelle, dotter till kronprinsessan Victoria, som tydligen redan vid så pass unga år som 7 års ålder har utvecklat den goda smaken att gilla Metallica. Otur för alla andra barn, med samma goda musiköra som prinsessan, som inte hunnit fylla 13 när konserten genomfördes. Folkhälsomyndigheten har nämligen synpunkter på dessa konserters ljudnivåer

Rent tekniskt löste man det genom att trolla fram ett utrymme som inte kreti och pleti har tillgång till. Där kunde prinsessan se och höra konserten utan att Folkhälsomyndighetens rekommendationer kring ljudvolymen överskreds.

Det kanske var bra för populasen att slippa eländet, kan tyckas. Om det nu t.ex. hände sig att bandet spelade låten Phantom Lord på konserten skulle unga och påverkbara sinnen höra textraden “Victims falling under chains, You hear them crying dying pains ” .

Barn som hör sådana dumheter på stora utomhuskonserter, undantaget prinsessor får man förmoda, kanske växer upp till annat än lydigt röstboskap. Måhända blir dom t.o.m. så rebelliska att dom struntar i Folkhälsomyndighetens fisiga rekommendationer? Eller så gör dom som sina förståndiga föräldrar gjorde helt i onödan inför detta evenemang, tar med sig hörselskydd till ungarna.

Vår socialistiska överhet är nu en gång för alla inte helt tappade bakom en vagn (?). Dom anser sig nämligen inte bara skickade att begripa vad vi bör skyddas från. Lika stor som ivern att förbjuda är ivern att uppmuntra godkänd kulturkonsumtion. Speciellt för den medborgare med barn som bor i storstadsområdena. I regeringens vårändringsbudget för 2019 blev den s.k. fria entrén på museer kvar.

Riktigt fri är den ju inte, hur mycket vår kulturminister Amanda Lind än vill att den ska vara det. Den är skattefinansierad. Endast i en socialists tankevärld kan det som är skattefinansierat vara lika med gratis. Dom bortser nämligen från det enkla faktumet att det är landets nettoskattebetalare som pyntar upp med stålarna.

Vilken tur då, nettobetalare som jag är, att jag kan ta del av exempelvis Världskulturmuseernas vision. På sin hemsida skriver dom att “Vår vision är vår kompass. Vår riktning för framtiden. Vår väg framåt”.

Det är säkert klargörande för föräldrar i en från storstaden avlägsen kommun med ett eller flera barn som uppskattar Metallicas musikgärning. Eller bara smart av konsulten som sålde in visionen och sannolikt fakturerade skattebetalarna ett ohemult stort belopp för en massa mumbo jumbo.

Om nu statsmakterna, med kulturminister Amanda Lind i spetsen, verkligen vill  göra en kulturgärning som nödvändigtvis skall subventioneras via skattesedeln har jag ett lysande förslag. Ge ut Vilhelm Mobergs samlade produktion till folket och låt dem som kan göra troligt att dom läst den få någon form av skattesubvention. Då slipper vi kanske att det stora flertalet viktigpettrar som landet är nedlusat av gör bort sig nästa gång Jimmie Åkesson talar i Almedalen.

I övrigt kan vi sluta med all skattefinansiering. Låta föräldrar själva exercera sitt omdöme när det gäller barnen. Och, sist men inte minst, sluta förvägra folket den kulturupplevelse som en konsert med Metallica innebär.