En återblick
Jag var förmodligen Sveriges första lekskoledropout 1960, för jag skolkade och rymde när jag inte stod ut med fröknarnas socialistiska fostran. Så mor sa att jag fick vara hemma i väntan på skolstart. Jag ville leka med bilar, brottas eller leka cowboys och indianer. Fröknarna tog bilar ur händerna på mig och ersatte med dockor. De försökte ha mig med på bakning. Något som jag aldrig gillat. Kanske bland annat för att jag aldrig gillat ogräddad deg eller smet. Så jag smet istället för att baka. I första klass året därpå undrade fröken redan på höstterminen varför jag alltid var gubben mot strömmen. Det fick jag höra flera gånger. Det var väl inte mitt fel att de andra hade så konstiga åsikter och preferenser. På den vägen är det och har alltid varit.
Ofta blev det som att skolan försökte lära ut om mina rättigheter, men inte tillät mig praktisera dem. En föraning av “Döda poeters sällskap”. Jo, jag har nog varit öppet konfrontativ så det räcker. Det har också märkts i vissa delar på utebliven karriär. Eller alternativ karriär, bland annat innebärande mycket egenföretagande. Mest det faktiskt. Men jag har också rönt uppskattning bland arbetsgivare och kollegor för mitt arbete och för mina ärliga ord.
50-talet
På 50-talet kunde en nyfiken knatte som jag knalla in på verkstäder och byggarbetsplatser och se vad de höll på med. Det fanns tid att fråga och få svar, förklaringar. Man kunde få åka med en sväng i lastbil. När något var farligt blev man tillsagd att gå undan. Ibland sa de att det var nog för den dagen. Andra spännande platser det gick bra att knalla in på och kolla läget var militärens övningsområden, där man kunde få se både motorcyklar och bandvagnar tuffa på i leran. Eller om det var tomt, prova på att dra den egna cykeln i spåren. Travbanan låg också öppen för besök. Flyget hade inte börjat med säkerhetskontroller, det var endast biljettkontroll som gällde. Om man lyssnar på Beatleslåten Penny Lane hör man att det var det samhället, den tidsandan jag upplevde.
60-talet
Detta tog slut under 60-talet. En förklaring kan vara att ännu på 50-talet var många verkstäder små och hade inte utrymmen att in stora maskiner, och absolut inte flera samtidigt. Därför skedde mycket av arbetet utomhus och det man var tvungen ta in i värmen skruvade man loss och tog in, för att arbeta på inomhus. Verkstäder kallas fortfarande ofta för smedjor, vilket väl var vad de var. Att gå in på gården, vara lite nyfiken och ställa frågor, var enklare om man klarade att känna av vad som var rätt avstånd, än att öppna en dörr och objuden gå in. För det mesta gick det bra på små orter att låta saker stå ute, det stals inte under natten eller ens på helgerna.
Dag Hammarskjöld försökte införa den svenska modellen och Hägerströms rättspositivism i det internationella samarbetet. Det vägrade de mäktiga staterna och han ”förloyckades” i Ndola. Vi skolungar tvingades köpa hans minnesmynt för att pytsa in en slant till skapandet av en minnesgård i Skåne. Sossarna har utnyttjat hans ”ouppklarade” död till att tvinga sin vilja på FN när det varit möjligt.
Eugenik och korporation
Vid denna tid hade Sverige kvar lagstiftning som bejakade ståndpunkter från det rasbiologiska institutet, som ju inte lades ned förrän 1958. Till dessa lagar räknades statens rätt att tvångssterilisera folk som staten tyckte inte passade in. Man kunde också tvångsomhänderta och ”vårda” på institution både imbecilla, vanföra och vanartiga personer. Homosexualitet var en abnorm sjukdom. Dessa lagar avskaffades inte förrän en bra bit in på 70-talet. Större delen av 60-talet kunde man i Hylands Hörna höra en underdånig Lennart Hyland hylla en Alva Myrdal, som fortfarande pläderade för en uppstädning av den svenska folkstammen. Svenska folket skulle fostras i socialistisk korporativ anda.
I radio kunde man då och då höra Alice Babs sjunga:
Du ska göra som svenssons gör
och inte skilja dig från mängden
du ska tro det som svenssons tror
om du ska tro något alls
för att jämt vara den som stör
kan inte löna sig i längden
du ska göra som svenssons gör
om du gör något alls
i refrängen av samhällskritiske Ulf Peder Olrogs, Filsofisk Dixieland. Storebrors påbud framfördes med blankpolerad silverljuv stämma. Man skulle vara en lönsam kugge i det socialistiska maskineriet.
Jag trodde att upproret skulle komma. Men det redan då sovande folket tog det som en instruktion i hur man är en välanpassad svensk i det socialdemokratiska folkhemmet, med statligt omhändertagande från vaggan till graven.
The Nanny State
Hot om sådant omhändertagande framfördes till mig som barn, om jag inte slutade vara eljest, motvalls, odygdig, eller gubben mot strömmen. Det hade väl ingen direkt effekt på mig, men jag kunde märka på jämnåriga att de böjde sig och hellre opportunistiskt skvallrade på mig än att tänka och vara sig själva.
Gunnar Adler Karlsson presenterade 1967 funktionssocialismen, ett sätt för socialisterna att konfiskera ägandets frukter utan att betala för intrång och övertagande av äganderätten. Det marknadsfördes inte utåt och väckte inte stor uppmärksamhet då. Men det fick konsekvenser för myndigheternas attityd mot företagande. Studentvåren -68 hörde jag resonemangen om att det fanns två vägar att gå. Antingen revolution på riktigt, eller marschen genom byråkratin. Jag tyckte båda var lömska och förkastliga.
Vissa såg, andra inte
Min far och en morbror räknade tidigt ut att pensionssystemet skulle kollapsa, eftersom det var felkonstruerat. Det gjorde de på 60-talet och talade ofta om, men mormor och morfar trodde dem inte.
Fackets makt stärktes under 60-talet. Mina morföräldrar som var engagerade i S lovordade detta, men kunde inte förklara rättvisan i det. Facket var redan starkt i den korporativa stat Sverige blivit under 30-talet. Både sossar och liberaler har gjort sitt bästa för att förneka att de skapat detta Sverige. Men bevisen finns där otvetydigt, att en liberal jordbruksminister var först med att klavbinda jordbruket och strax därefter kunde socialdemokratin låta facket i samförstånd med arbetsgivarna stadfästa denna ordning. Facket ville ha än mer makt och med en spoling som Olof Palme som ny partiledare flyttade man fram positionerna i gruvstrejken 1969.
70-talet
På 70-talet fick vi LAS, ny mångkulturell grundlag, avskaffat ämbetsmannaansvar, betydelselös monarki. Olof Palme uppfattade jag som en skitstövel från första gång jag hörde honom öppna munnen. Jag lovade mig själv att aldrig bli sosse så länge Palme var ordförande. Från dag 1 efter mordet har jag hävdat att det var folk inom partiet som låg bakom, för han var på väg att dela landet i två helt oförenliga delar. Nu är vi på väg dit igen och trots eventuella lärdomar från Palmes uppförande och samtid. Gösta Bohman var den siste borgerliga partiledare som var redo att föra borgerlig politik i regeringsställning. Alla andra, inklusive Fälldin, accepterade att föra socialdemokratisk. På 70-talet var det 40 år sedan korporativismen blev ledstjärna för svensk politik. Nu har det gått 40 år till. Vad ser ni? Vad kommer ni som är unga nu att se om 40 år när ni blickar bakåt?
Teorier och förklaringar om samhället
Jag trodde ändå på allt det jag lärt mig i skolan om liberalism, representativ demokrati, äganderätt, frihet, företagande. Men nu är jag inte så säker längre på att de menade vad de predikade. Inte säker på att det kan fungera enligt teorierna.
Historien, med sina exempel på maktkamper, komplotter, svek, med mera, verkar vara en bättre läromästare än det som lärs ut på samhällskunskapen. De kvinnor och män vars beslut påverkade min uppväxt, var födda runt sekelskiftet 1900. Men en viktigare influens tror jag var att de var födda före första världskrigets slut. Om deras generation präglades av skräck för krig, så har besluten hos min egen generation snarare präglats av tristess och sökande efter millimeterrättvisa, i brist på upphetsande tillvaro. Kombinationen spygrönt och orange som modefärger, var den ofruktbara socialistiska konformismens desperata försök att liva upp tillvaron.
Min egen blindhet
Visst har jag varit, och är troligen fortfarande, naiv emellanåt. Sådant märker man först i efterhand. Trots att jag alltså tidigt såg dessa motbjudande avarter av demokrati, dröjde det till en bit in på 80-talet innan jag insåg fulla vidden av bedrägeriet. Ibland undrar jag än idag om det kanske faktiskt är ännu värre än vad jag insett. Tycker det är svårt att förstå alla samband mellan insikt om villkoren för mig som medborgare och individ i förhållande till vad som styr de övergripande besluten. Men det verkar vara så de vill ha det, att vi inte ska förstå.
Idag är jag untouchable, pensionär, och avlönad av staten. Fortfarande motvalls och gubben mot strömmen. Jag satsar min tid på att beskriva vad jag ser och säga vad jag tycker. Några stora pengar lägger jag inte på detta, får inga heller. Blir inte Sverige bättre med min hjälp får det gå åt helvete, för jag lämnar ingen efter mig som tvingas leva här.
Mats Jangdal har erfarenhet från en mängd olika arbetsområden och aktiviteter. Från arbetslivet kan nämnas egenföretagande, jordbruk, chaufför, TV, tidningar, bokutgivning. Dessutom sport, idrott, föreningsliv, samhällsdebatt och bloggen Frihetsportalen.se
