Nöjda Kunder, SEX och Icke Aggressionsprincipen


Nöjda Kunder, SEX och Icke Aggressionsprincipen 1
När man blir äldre tenderar värdekonservatismen att öka hos en själv. Glömd är ungdomens upproriska anda! Till och med ett besök i den lokala mataffären kan fresta på…

Jag har konstaterat att affären, precis efter kassalinjen, har en av de där förhatliga lådorna där man ska recensera servicen i affären.

Som av en händelse är det precis på samma plats som ett av socialismens flaggskepp, Svenska Spel, har sin myshörna där förtappade löneslavar kan sitta och drömma sig bort medans de satsar sina surt skattade slantar på springande hästar och annat otyg.

Givetvis vore det bättre om affären kunde ha en öppen dialog med kunderna och skatterna vore lägre, helst obefintliga. Då slapp butikschefen att hysteriskt samla på sig statistik att delge personalen på, förmodar jag, återkommande morgonmöten av gruppbyggande karaktär. Samt, icket minst, kunde de som spelar bort sina pengar i hopp om ekonomiskt oberoende istället investera ett betydande överskott på bättre sätt.

Även när det gäller andra områden upplever jag att min omgivning slirar ut allt mer.

Bland bekanta är det exempelvis ett ohemult tjat om SEX hit och SEX dit, givetvis följt av generat fnitter (om det är en blyg viol som tar upp det) eller förnöjsamt hö-hö (om det gäller en mer råbarkad typ).

Jag talar givetvis om Superior EXercise. Att träna helt optimalt, på ren svenska.

Numera är det nämligen helt uteslutet att man inte ska göra någonting utan att göra det helt överlägset bra. Oavsett om det gäller att renovera badrum, tillverka en rapport på jobbet eller träna. För att lyckas och nå tillfredsställelse måste det helt enkelt vara SUPERIOR.

Inte undra på att folk i gemen verkar olyckliga eftersom livet verkar gå ut på att jaga ett allt mer undflyende idealtillstånd av ständig lycka, hysteriskt nöjda kunder, nedåtriktade spottar på dasset och platta magar med rutor på.

Eller är kanske problemet en ökande kognitiv dissonans eftersom den moderna samhällsvarelsen samtidigt ska vara klimatneutral, altruistisk och human?

Det kan inte, för människor i gemen, vara lätt att beskyllas av förnumstiga tonåringar att man stulit deras barndom, påtvingas plastpåseskatter och flygskam av blödiga miljöpartister och samtidigt se sitt fädernesland förvandlas till en privat skjutbana för kriminaldårar. I dessa yttersta tider, när allt verkar hänga löst och flyta omkring, skaffar människor sig kontroll över läget bäst dom kan.

Är jag en bättre människa själv då, kanske någon undrar?

Därom kan man nog tvista. Med tanke på min i sammanhanget icke helt obetydliga lyxkonsumtion av klockor, mobiltelefoner, hörlurar och cyklar kan man åtminstone dra slutsatsen att jag är helt konsekvent i min strävan att inte alls bry mig om vad andra tycker.

Tränar  gör jag på ett för en medelålders man ganska typiskt sätt. Dock aldrig på så kallade gym. Den karaktärsdanande effekten av att stå inomhus och gå på löpband och slita i vikter bedömer jag nämligen som minimal. Kontorsråttor som jag får vackert möta det svenska klimatets olika skiftningar i alla sina ljuvliga uppenbarelser. Fast detta sker, givetvis, med den allra senaste av teknologier kopplade till min åldrande kropp. Jag vill rikta en tacksamhetens tanke till folket på POLAR, särskilt till dem som utvecklat programvaran. Det värmer en gammal mans hjärta att bedömas vara på elitnivå!

Bil kör jag inte. Jag har nämligen aldrig ägt ett körkort. Min arbetsgivare har utrustat mig med en resebyrå som vänligt nog löser dom transportrelaterade problem jag har i tjänsten. Från tid till annan är jag också i behov av flyg som jag konsekvent avstår att klimatkompensera för.

Men mot dom alltmer konservativa värderingarna finns det varken lämpligt träningsprogram eller något arbetsgivaren kan göra. Den enda lösningen jag kan tänka mig är helt enkelt att krossa socialismen och befria individen. Då kunde klimatalarmisterna få beskatta transporter, plastpåsar och sunt förnuft bäst dom vill i sin från omvärlden isolerade lilla fristat. I en annan kunde Sveriges alla flyktingömmande vänsterblivna integrera bidragsimmigranter genom kulturprojekt av hjärtans lust, givetvis betalt ur deras egna fickor.

Själv skulle jag bosätta mig där man får sköta sig själv efter eget behag så länge Icke-aggressionsprincipen efterlevs. Med andra ord: i mitt eget Libertopia!