En liten vetenskapshistoria Klimatalarmisterna har för vana att hänvisa till historien för att peka på att deras växthusteori är gammal och erkänd sedan länge. Men då ljuger de medvetet. Vi ska här granska några som de brukar hänvisa till. Flamländaren Jean Baptiste van Helmont kunde 1640 med hjälp av en god våg visa att något lämnade en bit ved när den förbrändes, eftersom askan vägde mindre än biten ursprungligen vägt. Alarmisterna brukar påstå att han därmed påvisade koldioxid. Men det gjorde han inte, han kallade gasen spiritus silvestri – den vilda anden.
Helmont introducerade ordet gas i den vetenskapliga litteraturen. Det skulle dröja hundra år innan man identifierat grundämnet syre. Utan kännedom om det kan ingen ha gjort kopplingen kol (som var känt som fast materia sedan antiken) och syre till CO2.
Guillaume Amontons spekulerade år 1702 i att det skulle kunna finnas en absolut nollpunkt under vilken det inte kan bli kallare. Daniel Gabriel Fahrenheit presenterade sin termometerskala 1724 och Anders Celsius sin 1742. Rättvänd av Linné 1745. År 1770 identifierade svensken Scheele syre. I engelskspråkig litteratur påstås att britten Priestly var först med detta, 1774. I Frankrike tillskrivs Lavoisier denna upptäckt 1777. I alla händelser kan ingen ha identifierat koldioxid med kemisk beteckning CO2 innan syret var upptäckt.
CO2 fick sin kemiska formel bestämd 1808 då John Dalton beskrev sju sammansatta molekyler. Fast han fick vatten fel, HO. Avogadro skrev vatten som H2O 1811. År 1823 fick Humphry Davy och Michael Faraday fram flytande CO2. Thilorier beskrev torris 1835. Lord Kelvin kunde bestämma den absoluta nollpunkten till -273,15°C år 1848 och han framlade också termodynamikens grunder 1854.
Schweizaren Saussure experimenterade med isolerade lådor, svärtade på insidan och med glas i flera nivåer på en sida samt termometer i varje nivå. Han försökte bestämma solens styrka. År 1787 drog han med sig en sådan låda upp på Mont Blanc och kunde konstatera att lådan värmdes lika mycket av solen oavsett nivå över havet. Skillnaden i lådans innertemperatur bestämdes helt av omgivningstemperaturen. Han drog ingen slutsats om någon växthuseffekt av detta, vilket alarmisterna påstår att han gjorde.
Fourier var en framgångsrik fransk fysiker och forskare under första halvan av 1800-talet. Mest känd är han för sin beskrivning av värmetransport i gaser och fasta material. Han gjorde också beräkningar på hur snabbt jorden svalnar och hur stor andel den värmen har i värmen vid ytan. Han nämner ingen växthuseffekt, vilket alarmisterna gärna påstår att han gjorde. Han skriver uttryckligen 1824, att om man ska jämföra luften som omsluter jorden med Saussures låda skulle luften någonstans behöva övergå i fast fas, vilket den inte gör. Översatt till modernare uttryck så falsifierar detta påståendet om växthuseffekt.
Han verkar också ha varit medveten om att konvektion är en mycket viktigare faktor i jordens temperaturreglering än IR-strålningen. IPCC har inte tillräckligt väl inkorporerat albedo, konvektion och kondensation i sina förklaringsmodeller. Med fokus på konduktion får de för högt värde på atmosfärens värmetröghet.
John Tyndall gjorde på 1850-talet experiment med en IR-strålande källa och olika gasers transparens för denna strålning. Hans labbuppsättning finns illustrerad på bilden. Dagens klimatalarmister brukar hävda att han bevisade att CO2 är en växthusgas och att det finns en växthuseffekt. Han fick nämligen fram att ett rör fyllt med CO2 inte släpper fram IR-strålning i rörets längdriktning.
Men Tyndlalls experiment har flera frågetecken och felaktiga tolkningar av resultatet. Att CO2 inte släpper fram IR-strålning är korrekt. En tillräckligt koncentrerad volym CO2 är opak för IR-strålning. Men det betyder inte att CO2-molekylerna absorberar IR-strålning. I verkligheten sprider de strålningen till rörets väggar. Nu hade Tyndall kylning på röret, men mätte inte temperaturen på kylningen. Hade han gjort det hade han kanske funnit att när han bestrålade CO2 i röret så spreds värmen till kärlets väggar istället för att gå fram.
Jag skriver kanske, för det är osäkert om han hade tillgång till tillräckligt precis mätutrustning och även om den IR-källa han använde, kokande vatten, hade tillräckligt effekt för att han skulle kunna mäta den överförda värmen tre led senare.
En mycket viktig invändning är dessutom att vår atmosfär innehåller 0,04% CO2. Den gasblandning som utgör luften har en helt annan opacitet än ren CO2. För att avgöra om en sådan gasblandning släpper fram IR-strålning ska man naturligtvis mäta på en sådan blandning, inte på ren CO2!
Lord Kelvin försökte utveckla Fouriers beräkningar av tempot för jordens avsvalning. Han kom fram till att jorden bör vara 100 miljoner år gammal. Men varken han eller Fourier räknade med att någon energi utvecklas i jordens inre.
Det gjorde däremot Pierre Curie och Albert Laborde, som 1903 redovisade beräkningar av den energimängd som frisätts när radium sönderfaller. Ernest Rutherford fullföljde med beräkningar på dess sönderfallsprodukters avgivna energimängd samt för torium, uran och aktinium 1904. Därigenom kunde man beräkna jordens ålder till minst 4,6 miljarder år. I jordens inre utvecklas kontinuerligt via dessa kärnreaktioner 1,5 mikrowatt per kubikmeter. Värmen från jordens inre tillför 75 mW/m2 till jordytan och det avtar inte eftersom detta sönderfall av radioaktiva ämnen i jordens inre beräknas vara aktivt i 10 miljarder år till. Den värmen tillförs hela klotets yta, inte bara den som är vänd mot solen. Alarmisterna menar att så länge det inte ändras så spelar den inre värmen ingen roll. Jag menar att i balansräkningen mellan in- och utstrålning spelar det roll om värme kommer till atmosfären från annat håll. Speciellt som den värme man säger sig inte kunna förklara antas komma från mänsklig aktivitet.
Svante Arrhenius gjorde 1896 sina beräkningar på koldioxidens växthuseffekt, och han använde faktiskt ordet växthus. Men experimenterade inte. Han bara konstaterade att om hans beräkningar var korrekta skulle en ökad mängd CO2 i atmosfären medföra en gynnsam uppvärmning av jorden.
Redan år 1900 fick han mothugg av Knut Ångström som menade att Arrhenius räknat fel och att koldioxiden inte alls kunde ha sådan effekt. Så 1906 har Arrhenius räknat om sina ekvationer och reducerat växthuseffekten till en femtedel av ursprungligt värde.
Vid det laget var de första konservationisterna igång, med intresseföreningar som the Sierra Club (1892), reservatsbildning för att skydda naturen mot människans destruktiva handlingar mm. John D. Rockefeller hade insett att det manipulativa språkbruket i dessa kretsar kunde användas för att styra opinion och politik. Pengar började kanaliseras för agendor som passade djupare syften än de som framfördes av marionetterna. Resten är så att säga historia.
Under 1900-talets andra hälft blandades allt mer politik och affärer med frågan om klimat (kallare eller varmare) och växthuseffekt. Gränsdragningen på alarmistsidan blev i flera fall otydlig. AGW-anhängare bland forskare (ej politiker och affärsfolk) under 1900-talet, ungefärlig kronologi: CG Rossby, Bert Bolin, Roger Revelle, James Hansen, Phil Jones, Michael Mann, Kenneth Briffa, Lennart Bengtsson, Markku Rummukainen,
AGW-skeptiker: Wibjörn Karlén, Richard S. Lindzen, Tim Ball, Murray Salby, William Happer, John Christy, Nils-Axel Mörner, Gösta Walin, Gösta Pettersson, Hans Jelbring, Peter Stilbs, Håkan Sjögren, Fred Goldberg, Carl Gustav Ribbing, Judith Curry, Piers Corbyn, Joanne Nova, Pamela Matlack-Klein, Ned Nikolov, Karl Zeller, Ole Humlum, Henrik Svensmark, Willie Soon, Björn Lomborg, Camille Veyres, mfl.
Mats Jangdal har erfarenhet från en mängd olika arbetsområden och aktiviteter. Från arbetslivet kan nämnas egenföretagande, jordbruk, chaufför, TV, tidningar, bokutgivning. Dessutom sport, idrott, föreningsliv, samhällsdebatt och bloggen Frihetsportalen.se
