I dessa bistra tider när världen hemsöks av virus och sjukvården uppenbarligen går på knäna runt om i landet, och för den delen även i andra länder, bör vi svenskar påminna oss om en liten detalj. Enligt regeringsformens 1. kap 1 § sägs det att All offentligt makt i Sverige utgår från folket.
Även om det går att trösta sig med det faktum att partierna som utgör landets regering, och de partier som gör sitt bästa för att stödja dessa i sitt evigt pågående värv att störta oss i fördärvet, arbetar hårt för att importera lydigt röstboskap som kan säkra deras framtida makt, så är det dock fortfarande så att betydande ansvar ligger hos oss andra som av födsel och ohejdad vana är att betrakta som svenskar.
I Expressen kan vi läsa att ordförande för LUF (pseudoLiberalernas UngdomsFörbund) i Stockholm, Elin Hjelmestam, framför åsikten att vi ska ”Ge alla som lider under gymnasielagen amnesti”. (1)
Skälen till detta får väl anses, och kanske speciellt ur det perspektiv en 20-årig kvinna som bor i en bostadsrätt på Östermalm i Stockholm anlägger på sakernas tillstånd, vara vällovliga. Men ur det perspektivet att all makt i Sverige utgår från folket, som till största delen faktiskt inte framlever sitt liv i bostadsrätter på Östermalm i Stockholm och med den syn på tillvaron man får därstädes, kanske det inte framstår som lika självklart.
Vi måste här hålla i minnet att de politiska ungdomsförbunden utgör partiernas plantskolor. Där drillas den framtida eliten som ska bekläda höga poster i riksdag, regering och statsförvaltning. Självklart hör det till den politiska oppositionens, alltså vi som betraktar oss som frihetliga, främsta uppgifter att anlägga moteld mot Elin Hjelmstens syn på hur en slipsten ska dras.
Ett annat faktum som är lätt att glömma bort är att vi vart fjärde år också väljer vilka som ska styra och ställa med äldreboenden, nämligen kommunerna, och vår sjukvård, regionerna.
I valet till kommunerna tycker jag att det borde vara relativt enkelt att ta sitt medborgerliga ansvar och ställa politikerna där till svars för de tillkortakommanden som gett resultatet att anställda vid dessa saknar basal utrustning för att hantera den nuvarande pandemin.
Inte så att kommuninvånarna skall gå hen ur huse och demonstrera utanför kommunhuset när det nu tillåts igen, men genom att enkelt och vänligt prata med sina politiker om dom tänkt efter riktigt ordentligt. När det är val får väljarna ta sitt yttersta ansvar och helt enkelt rösta bort de som man anser misskött sitt uppdrag att vara deras företrädare.
Även på regionnivå är det lämpligt att rycka tag i folkets företrädare och ställa frågor om organisationernas beredskap. Även här får väljarna när det är val ta sitt yttersta ansvar och välja bort de företrädare som inte kan anses uppgiften mogen att rätt hantera sitt politiska uppdrag.
När det kommer till val och utkrävande av ansvar finns det dock ett väldigt stort problem.
Väljarna, du, jag och alla andra betraktar oss helt uppenbart inte som dem från vilken all offentlig makt i Sverige utgår. Snarare har det blivit så att vi alla tycks tro att vi är politikernas klienter, politikerna är helt uppenbarligen Patronus. Politikerna får lydnad och lojalitet i utbyte mot ekonomiskt bistånd och juridiskt skydd.
Eller för att tala brutalt klarspråk, du som väljare slipper klippa dig och bli vuxen om du bara avhänder dig dina möjligheter att bestämma själv till någon som vill att du lovar hen att hen får bestämma över ditt liv och leverne.
För många människor tycks detta vara en idealisk lösning eftersom allt som påminner om eget ansvar ger dem huvudvärk och tar bort fokus från viktigare saker som hur de ska bygga om hemma och finansiera nästa semesterresa. Mycket ofta är det givetvis så att dessa människor knyter näven i byxfickan och proteströstar på alternativ som de uppfattar vara mindre dåliga, exempelvis Sverigedemokraterna. Helt klart utan att ha läst igenom deras partiprogram för att konstatera att dessa är en sorts gammalvariant av socialdemokratisk politik.
I grund och botten vill alla nuvarande riksdagspartierna samma sak. De vill ha dina pengar och omfördela dem enligt oklara principer rörande solidaritet och rättvisa. Att du, ja just du kära läsare, kan vara solidarisk och rättvis helt på egen hand tror inte politiker på.
Att politiker, ur ett klassiskt liberalt perspektiv, ska arbeta med de riktigt stora och övergripande frågorna som att garantera medborgarna rätt till frihet och skydd för denna frihet tror de inte heller på. Om de gjort det skulle inte sjukvården gå på knäna just nu. Omvårdnaden och vården på våra äldreboenden skulle flyta på friktionsfritt. Regeringen skulle inte trumfa igenom drakoniska undantagslagar för att hantera pandemin. Ungdomspolitiker skulle inte skämma ut sig i sin ständiga kamp för att visa sig solidariska med hela världen.
Hur vi vill ha det i framtiden är upp till oss väljare att bestämma. Glöm inte att i Sverige gäller att All offentligt makt i Sverige utgår från folket. Om något bör vi lära av den senaste tidens händelser att vi själva, folket, bör använda oss av vår makt.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
