I Helsingborg, annars mest känt för sitt färjeläger och sin lokala bolltrillar-förening HIF, har tredjeringarna på gymnasiet bestämt sig för att ”göra kaos”. Orsaken till att ”göra kaos” är givetvis att glinen annars riskerar bestående men om de inte får fira studentexamen.
Om det nu varit någon ordning och reda med deras bildning och utbildning skulle de givetvis som jag, undertecknad är född 1969, begripit att någon studentexamen inte förekommit i vår lilla nordeuropeiska randstat sedan 1968. Då lyckades nämligen socialdemokratin, äntligen, avskaffa denna avskyvärda lilla detalj som åtminstone i någon mån borgade för att de som tänkte sig gå vidare till högre studier höll måttet.
Även i Sverige har det nämligen, även om det var i svunnen tid, förekommit att delar av samhället förstod vikten av flit och principen om meritokrati.
Det kan med visshet antagas att individerna som vill ”göra kaos” i myckenhet tittar på så kallade dokusåpor. För den som inte konsumerar detta kommersiella dravel kan jag meddela att programmen helt uppenbarligen går ut på att försätta dysfunktionella, tatuerade och plastikopererade människor i känslomässigt brydsamma situationer.
Man låser i dem i hus, placerar dem på lyxresorter, stränder och låter kameran gå. Därefter klipper produktionspersonalen ihop de pinsammaste dumheterna och sänder ut skräpet i etern vid tidpunkter då den tänkta målgruppen kan antas vara som mest mottaglig för de reklambudskap som finansierar eländet.
I dessa program har ungdomarna snappat upp detta med att ”göra kaos”. Samt ”fuck” och ”fucka upp”.
Vi får hoppas att deras före detta vårdnadshavare, eftersom tredjeringarna i formell mening är att räkna såsom myndiga personer, skäms ordentligt för sitt grava misslyckande i gärningen att rätt uppfostra debilerna! Som tur är står staten redo att älska, glömma och förlåta genom att erbjuda även de mest korkade av individer högre utbildning inom pseudoämnen som genusvetenskap och, om nu även detta skulle misslyckas med att göra dem anställningsbara inom skattefinansierad offentlig verksamhet, i sista hand livslång försörjning genom den moderna välfärdsstatens skattefinansierade fattigvård.
Så långt med dumheterna. Över till provokationerna!
Våra socialdemokratiska överherrar har hittills kunnat hantera viruspandemin någorlunda bra. I alla fall ur det perspektivet att man lyckats med konststycket att inte stänga ner samhället helt och hållet. I både Stockholm och Malmö verkar det dock så att de som gillar vårsol och uteserveringar gör sitt bästa för att inte tänka själva och hålla korrekt avstånd. Kanske måste man sitta tätt ihop för att planera nästa semesterresa till italienska skidorter?
Givetvis konstaterar man också att beredskapsplaneringen av sjukvården lämnat mycket i övrigt att önska. Det är jobbigt att behöva ta höjd inför tråkiga scenarier när man istället kan sysselsätta sig med suspekt kulturutövning, näringslivsdravel och att bygga illa fungerande sjukhus.
Att uppmuntra ohejdad bidragsmigration kombinerat med en sorglös frånvaro av krav på utbildning i svenska språket och förkärlek för att packa ihop migranterna i trånga bostäder visade sig, även ur ett smittskyddsperspektiv, misslyckat. I vänsterpressen ondgör sig skribenter över det faktum att vissa måste åka tunnelbana och buss. Ur ett vänsterperspektiv måste lösningen vara enkel! Subventionera bostäder åt de fattiga närmare deras arbetsplatser.
Jag som dagligen pendlar mellan Halmstad och Göteborg konstaterar att SJ äntligen lyckats ordna med bokningssystemet så att nervösa typer slipper sitta bredvid någon annan under resans gång. Sedan tidigare har man, i ärlighetens namn, tagit höjd med att ha extra många tomma säten som resenärer kunnat flytta till.
Vi som envisas med att jobbpendla, i mitt fall utan ansiktsmask och kladdiga plasthandskar, upplever lugna och goda tider!
Nu elakheterna.
Viruspandemier, tidigare och nuvarande, är givetvis ett resultat av den moderna människans suveräna förakt för de omständigheter vi har att leva under. Detta kan man säga utan att hemfalla åt pseudovetenskapligt fjanteri om naturens hämnd och vådan av 5G och chemtrails.
Det säger sig själv att miljontals människor som trängs på en lite yta och envisas med att resa globalt i parti och minut riskerar att plocka upp och sprida sjukdomar.
Men vi ska vara glada över att två saker. Nämligen att just detta virus inte är helt lätt att dö av även om man drabbas av det, samt att en modern sjukvård kan sättas in för dem som ändå behöver det. Som jämförelse kan vi konstatera att Spanska sjukan i efterdyningarna av första världskriget dödade mellan 2 till 5 procent av jordens dåvarande befolkning!
För vissa delar av medelklassen, den ekonomiskt starka men intellektuellt lågt begåvade delen, är givetvis några veckors karantän av godo. Gott om tid får dessa då att fundera över livets förtretligheter såsom val av partner och svårigheten att lägga ut lagoma lustigheter över sakernas tillstånd på sociala medier när det vanliga så kallade ”livspusslet” skakas om i grundvalarna. I förlängningen kanske, men bara kanske, de lär sig något om den fragila tillvaro ett människoliv faktiskt är.
Det kan vara så att man skippar helt onödig upplevelseindustri och massturism för en tillvaro i det lilla livet hemmavid.
Fast jag tror att minnet är kort och förståndet ännu kortare. Om inte annat upplever folk denna pandemi som ett hån mot deras mänskliga rättigheter att göra precis som de vill, för det är väl det som mänskliga rättigheter gå ut på? Ständig och omedelbar lustuppfyllelse, att kunna bejaka varje impuls som far genom en av dokumentärsåpor fördunklad hjärna?
Jag lär få fortsätta drömma om den minarkistiska staten där det mesta av tillvarons ansvar lämnats över till mig som medborgare. Under tiden följer jag med stigande förvåning vår egen och andra såssefierade regeringars ständigt pågående kamp att övertyga röstboskapen att välja just dem till att sitta vid köttgrytorna. Att vår egen valt strategin med ett relativt öppet samhälle under pandemin förstör de gladeligen genom hantera allt i övrigt med sedvanlig handfallenhet.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
