Givetvis är det faktum att inte bara Sverige svenska försvarsministrar har en ren solskenshistoria, åtminstone ur ett förvirrat vänsterperspektiv. Som grädde på moset för samma vänster: karln uppbär tydligen olika former bidrag från den svenska staten.
På så sätt kan man, med lite möda, argumentera för att vi svenskar utan att nalla från biståndsbudgeten ändå bidrar till den irakiska statens mödosamma väg mot en fulländad och totalt genuscertifierad demokrati genom att han slipper ta ut full lön.
Den finns givetvis en hel del tråkiga motargument.
1. Den irakiska staten får mer pengar att köpa vapen som dom kan använda mot sin protesterande befolkning.
2. Det är fel, ja rentav brottsligt, att fuska med medborgarnas surt förvärvade slantar som vi tvingas betala i skatt till staten.
Även det faktum att Irak på något sätt och inom en ens oöverskådlig tid är på väg att anamma västliga länders syn på hur samhället skall vara beskaffade får väl anses svagt underbyggt. Irak kommer också fortsättningsvis att byggas på klaner, heder och brutaliserad maktkamp.
Ur mitt frihetliga perspektiv konstaterar jag hela debaclet är ett ganska förväntat resultat av en havererad migrations- och bidragspolitik. Alltså inget att förvånas över.
Människor från länder varifrån den irakiska försvarsministern är bördig har, vilket alltså tydligt framgår här ovan, ofta en annan inställning än den i Sverige fordom förhärskande ”gör din plikt, kräv din rätt”.
Socialdemokraterna, jag tittar in på deras hemsida och ser hr. Löfven uttala ”Var med oss och bygg ett starkare samhälle”, kan få det som ett gratistips från mig. Lyckas ni, vilket vi varken hoppas eller tror, att få folk att först göra sin plikt, därefter kräva sin rätt, då ska ni nog se att opinionsvindarna vänder!
I dagarna håller för övrigt en annan variant av socialdemokrati, nämligen Sverigedemokraterna, så kallade landsdagar. En intressant fråga är om inte dom också håller på att förvirra sig allt längre ut i vänsterträsket än vad som kan anses nyttigt för ett svenskt riksdagsparti? I frågan som rör dubbla medborgarskap i partiets principprogram kapitel 5, Sverigedemokraterna och nationen vill man justera något litet
I sista meningen önskar partistyrelsen ta bort: ”Den som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska……”.
Givetvis inser även jag att inte alla människor med dubbla medborgarskap är lömska bidragssnyltare och potentiella ministrar i korrupta mellanöster-regimer. Men tillsammans med ändringen i den något förvirrade texten om ”Nedärvd essens” tyder allt på att SD nu genomgår en allt snabbare utslätningsprocess. Förmodligen för att sist och slutligen bita nacken av såssarna.
Som varandes frihetligt lagd måste man dock betrakta både SD, Sverigedemokraterna, och SD, Socialdemokraterna, med lika misstänksam blick. I grund och botten är dom samma andas barn. Medborgaren är för dem först och främst en ömklig liten stackare som inte begriper sitt eget bästa och därför gör bäst i att låta staten beskatta hen. Därefter åligger det samma stat med olika typer av transfereringssystem och mer eller mindre, oftast mindre, bra regelsystem och myndighetsbeslut vårda de ömtåliga plantor som medborgarna utgör med olika typer av bidrag och stöd.
Priset vi betalar för detta känner vi redan till när vi tittar oss omkring i dagens samhälle. Orkar vi med ännu mer socialism efter detta?
Att Iraks försvarsminister kan ha svenskt medborgarskap och snylta på vår ”gemensamma välfärd” är nämligen ett resultat av en stat som svämmat över alla bräddar, och en godhetsknarkande myndighetsapparat som tappat fotfästet.
Den saken bättras inte av att vi ersätter en typ av socialism med en annan!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
