Förtroendet för rikets ledning


Jag kan inte tänka mig att det finns någon läsare av Fri Debatt som är förvånad över det faktum att förtroendet för vår statsminister är lågt och fortsätter sjunka.

Enligt Sifos senaste mätning som publiceras i dagens Expressen är väljarnas förtroende nästan en femtedel mindre nu än för en månad sedan. I tidningen väljer man dock att skriva 6 procentenheter. Detta beror förmodligen på att den genomsnittlige läsaren annars skulle bli förvirrad.

Riktigt allvarligt blir det när man vidare konstaterar att Miljöpartiets båda språkrör, Isabella Lövin och Per Bolund, ligger på 10 respektive 7 procent av väljarkårens förtroende.

Den rödgröna röran faller med andra ord inte väljarkåren på läppen. Fler än jag måste rimligtvis undra hur det kunde gå så här? Varför leds vi av tondöva socialister som nästan ingen ens skulle anförtro uppgiften att mata våra akvariefiskar när vi åker på en koldioxidrik flygsemester långt, långt borta?

En del av svaret kanske ligger i den svenska folksjälens unika kombination av behovet av trygghet framför allt och nödvändigheten av självspäkning eftersom vi lever i relativ rikedom? Det sistnämnda skulle iallafall förklara vårt nästan oändliga lust att ta emot, och med en dåres envishet genom ekonomiska bidrag och tycka-synd-om-attityd bryta ner, en icke föraktlig mängd bidragsmigranter och människor som faktiskt har annat än ekonomiska skäl att fly sitt hemland.

Självspäkningen skulle också vara förklaringen till den myckna framgången för den så kallade klimatrörelsen. Detta oaktat det faktum att Sveriges bidrag till utsläpp av olika gaser i sammanhanget får betraktas som en fis i rymden. Inte heller bidrar vi i särdeles hög omfattning till miljöförstörelse. Likväl ska det införas skatt på plastpåsar, bland annat med motiveringen att vårt land ska utgöra ett slags föredöme i frågan.

När det gäller trygghet är frågan lite mer komplicerad. Folk och fä i Sverige kan exempelvis lätt hålla sig för skratt när det smälls bomber och skjuts skarpa skott. Å andra sidan är det fortfarande på det sättet att det tycks existera någon form av grundläggande trygghetssystem i ekonomiska frågor. Eller mer precist uttryckt: folk vet vad de har, men inte vad som kommer med en ny regim.

Socialdemokrater, miljöpartister och övriga partier har effektivt lyckats misstänkliggöra det i parlamentet sist inröstade vänsteralternativet, Sverigedemokraterna. Inför nästa val kan man anta att röstboskapen gödslas med ännu mer bidragsgodis för att rösta rätt.

Men mer än något annat beror Löfvens låga förtroende på det enkla faktum att han är just Löfven. Vald till partiordförande efter en turbulent period med Sahlin och Juholt som höll på att slita såssarna sönder och samman. Man sökte och fann sin minsta gemensamma nämnare och enades om att en utslätad metallare var rätt man på posten.

Löfven är dessutom folklig på det sättet att han framstår som tafatt och föga statsmannalik.

Att välja en man av folket ska nog inte underskattas varken ur pedagogiska eller praktiska perspektiv. Rörelsen har alla motiv i världen att frammana bilden av att en relativt enkel man genom hårt slit kan partigänga sig till toppen, då säkrar man återväxten i partileden. Dessutom trodde nog dom mer intellektuellt begåvade, om det nu finns några kvar inom rörelsen, att dom skulle kunna hantera honom för sina egna syften.

Tyvärr kom det flyktingkriser, utanförskapsområden, kriminaldårar och Brexit emellan och saboterade såssarnas dröm om evigt maktinnehav. Inte heller skolan, försvaret och miljöpartiets i direktsändning gråtande ministrar samt i övrigt halsbrytande krumbuktande har har man med framgång lyckats hantera från partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm.

Så står man då där man står, om man är såsse. Förmodligen ganska yr i mössan och helt oförstående inför det faktum att Sverigedemokraterna i grund och botten är en sorts socialdemokrater. Låt vara från en svunnen tid när världen var lite mindre och bidragsmigranter inte hade en aning om det lilla landet i norra Europa som undkommit andra världskrigets fasor.

I det landet kände man inte igen en värdegrund om den så hoppade upp och bet en i rumpan. Tanken på att det fanns fler än två kön var rent av omöjlig. I Malmö byggde man skepp på Kockums och hejade fram MFF i fotboll. Att en gammal spelare i laget skulle investera i Bajen var givetvis otänkbart. Bomber, granater och skjutningar fanns nog inte på världskartan…

Mitt i denna röra står alltså Löfven och vet inte vad han ska ta sig till. Inte undra på att förtroendesiffrorna åker i botten. Om det vore så att jag kunde frammana ett uns empati skulle karlstackarn få en kram.

Nästa val kommer dock, om inte ett under inträffar, ett socialistisk alternativ ersättas med ett annat socialistiskt alternativ. Förmodligen under ledning av SD. För en klassisk liberal ser framtiden ganska mörk ut. Svensken är grund och botten förälskad i tanken på att skatt till staten och omfördelning av hens privata välstånd är den allmängiltigt bästa lösningen. Förtroendet till Löfven må vara lågt i landets väljarkår. Förtroendet till socialism är däremot obrutet högt!