Tidigare publicerad i Nya Dagbladet 2021-11-04
Att verkligen utveckla sig och arbeta nära gränsen av sin kraft är något av de finaste en människa kan göra som ett uttryck för sin frihet. Det skriver Dan Ahlmark i del fyra av sin serie om libertarianismens livsfilosofi.
Att förstå medvetandets villkor och att skapa grunden för sin egen andliga självständighet genom att själv bygga upp sin livsåskådning och undvika indoktrinering är bara inledningen. Att därefter verkligen tillämpa sina värderingar, konsekvent och ihärdigt arbeta mot sina mål samt bygga upp goda vanor är den stora uppgiften.
Många människor har goda föresatser, medan genomförandet misslyckas helt eller delvis. Uppgiften att realisera delar av sin Egensyn gäller konsekvent under hela livet och bör alltid spela en stor roll. Att individen verkligen handlar för att förverkliga sina mål och värderingar ges i objektivismen – en av ett antal källor för libertarianismen – en fundamental vikt, som överträffar uppfattningen inom andra filosofier. Den hävdar helt enkelt enhetligheten mellan människans kropp och själ.
Att inte handla för att förverkliga sina viktiga mål och värderingar är förkastligt. Att hålla fast vid ambitiösa mål och trots kanske stora svårigheter nå dem är en verkligt stor och livsuppfyllande uppgift och metoderna för det är alltför omfattande för att behandlas i en artikel. Här ges bara några spridda uppslag.
Nivån på de livsmål som uppställts är vanligen rätt ambitiös, men erfarenheten anger så småningom om höjden var realistisk med tanke på individens verkliga kapacitet och kreativitet. Vid preciseringen av arbetsmålen (tidsmässigt formulerade för att på sikt nå livsmålen) vet man ofta inte tillräckligt mycket om den egna potentialen och vad som är möjligt utifrån denna. När man är ung har man verkligen inte tillräcklig kunskap om sin egen kreativitet (och unikhet), förmåga till initiativ och nivån på den kommande yrkesskickligheten. Sådant upptäcker man successivt och får då justera målen.
Detsamma gäller sådana för framgång viktiga egenskaper som risktagande, mod (främst psykologiskt det vill säga förmågan att övervinna rädslor av många andra slag än döden), ledarskap och andra. En faktor man definitivt kan bestämma är arbetsinsatsen och det är förvånande hur mycket nivån på ansträngningarna betyder för ens utveckling. En persons olika förmågor och arbetsinsatser bestämmer framgången givet att övriga omständigheter, förutsättningar och resurser inte hindrar. Den fortlöpande framgången att nå tidsatta arbetsmål spelar en stor roll för motivationen och den ständiga återkopplingen ger en god kontroll av korrektheten i livsplaneringen.
Under gymnasiestudierna och universitetsutbildningen forceras människors utformning av sin livssyn. Under yrkesarbetet och utvecklingen därefter börjar justeringar av många värderingar och individen gör nya upptäckter om sin kompetens, kreativitet, arbetskapacitet och potential. Att arbeta nära den senare och verkligen pressa sin kreativa förmåga kan då snabbt bli en vanesak hos många personer. Det innebär inte att man ska begrava sig i sitt arbete, men man börjar förstå den stora roll yrkesarbetet har för ens värde som människa. Ett engagemang att utveckla sig och verkligen arbeta nära gränsen av sin kraft och sina egenskaper är något av de finaste en människa kan ha. Och arbetsresultatet av detta, som kanske även innehåller något unikt, är värt vår yttersta aktning.
Värderingarna
Värderingarna måste precis som målen successivt prövas mot ens erfarenheter och ny information. Det är väsentligt också beroende på den betydelse de har för individens välbefinnande och känslor (se tidigare i den här serien om ”Nivå 2”). De värderingar man beslutat sig för som ung kanske kvarstår till väsentliga delar, men justeringar av deras innehåll sker och den relativa betydelsen av dem förändras. Även med tanke på deras vikt för individens känslor är en bevakning av, ifall olika värderingar bryter mot varandra, väsentlig. Konflikter mellan vad man tycker vara viktiga värderingar för en själv kan vara traumatiska och bör lösas snarast. En stor händelse som murens fall 1989, vilket symboliserade sammanbrottet för sovjetimperiet, punkterade hos mängder av svenskar en rad kollektivistiska värderingar. Vissa kunde erkänna detta och vara ärliga och lämna dem, men för andra var det alltför smärtsamt att ge upp tron på socialismen (eller kommunismen) som goda system.
Kollisioner mellan väsentliga värderingar måste hanteras, vilket kan ske på olika vis. Postmodernistisk kunskapsteori, som innebar att vetenskap, empiriskt vetande och objektiv kunskap inte på något vis kan anses vara tillförlitliga, var ett sätt att hålla kvar tron på kollektivistiska samhällslösningar i världen.1 Kunskapen om deras brister påstods ju inte vara giltig. Man behövde då inte ljuga för sig själv utan kunde låta andra fylla den funktionen. Den samhällsideologi (kulturmarxism), som baserade sig på och förutsatte denna subjektivistiska kunskapsteori, kunde för människor – oförmögna att erkänna verkligheten – sedan fylla vissa hål efter marxismens sammanbrott. En rationell individ analyserar dock och löser eventuella motsättningar i värderingarna ärligt trots sin sorg över förlusten av vissa.
Andra delar av egensynen
Bara några korta reflektioner om Egensynens kategorier: 3) – självuppfattning, 5) – vanor och 6) – motivation. Att se sina värderingar uppfyllda skapar tillfredsställelse. Om dessa istället skadas leder det till smärta. Dessa upplevelser inverkar positivt eller negativt på motivationen att göra något (vad det nu gäller). Människans prestationer i olika avseenden påverkar så småningom hennes självuppfattning. Framgångar respektive motgångar av viss styrka och kontinuitet leder antingen till visst självförtroende eller självtvivel. Så småningom kan detta leda till självaktning eller en känsla av bristande personligt värde. Om den senare är stark och varaktig kan det medföra självförakt. Det behöver inte vara så klart och uttalat, att personen inser det konceptuellt, utan är eventuellt bara en dov, negativ känsla. Det är ett stort varningstecken som kräver kanske betydande ändringar i personens livsföring. Självuppfattningen influerar motivationen nämnvärt.
En bristande motivation behöver – som alla känslor – dock inte följas. Människan kan alltid besluta att göra något, hur motvillig man än känner sig, och hur negativt man än ser på det man gör. Man följer sin vilja – och gör det ändå! Men man kanske inte orkar göra det frivilligt vecka efter vecka, om inget hopp eller motivation alls finns. Vid sidan av känslohinder skapar vi också av många olika skäl våra egna gränser. Edith Södergran uttryckte det som2:
”…Livet är den trånga ringen som håller oss fången, den osynliga kretsen, vi aldrig överträda…och tusende steg vi icke förmå oss att göra…livet är att tro sig vara svag och icke våga..”
Begränsningarna sitter ofta bara i våra huvuden och bör identifieras och vissa måste en frihetlig människa helt enkelt bryta för att kunna utvecklas.
Att på olika områden bygga goda vanor, däribland avseende arbetet, kräver envetenhet och ansträngning. Vissa är inte lätta att etablera, men det måste ske, om man önskar nå de resultat man vill. Det är däremot lätt att skaffa sig dåliga vanor; ibland sjunker man omedvetet in i dem. Sedan sitter man fast – men de kan elimineras. Det innebär kanske stor smärta, när man börjar med det, men med konsekvens kan även starka dåliga vanor övervinnas. Det gäller bara att ta ett första steg – och sedan fortsätta med nästa dagen därpå. Egna svagheter ska inte accepteras. Och långsamt försvinner känslan av tvång att göra något på ett visst sätt.
Andra krav
Att realisera sin materiella självständighet är en självklarhet liksom att hantera sina känslor rätt. I ett gott samhälle får en person i mycket individuellt bestämma det ansvar denne önskar ta för andra i landet (utanför familjen) och för personer i andra länder. I StatsVälfärdsStaten3 får detta dock inte ske. Ett annat område gäller varje persons ansvar för det samhälle hon lever i. Det bestämmer hennes frihet och rättigheter, och en frihetlig individ har ett klart ansvar att hjälpa till att skydda dessa. Bland annat är då viktigt att skydda marknadsekonomin som är det överlägsna ekonomiska systemet. Socialister och kommunister kan numera på grund av de empiriska erfarenheterna av socialistiska system ur detta perspektiv betecknas som människofiender.4
Att uppfylla de sex huvudsakliga kraven enligt ovan på en människa, och hög kvalitet på arbetet att uppfylla dessa, är en mäktig och värdig uppgift för en individ. En människa, som där utfört vad hon kunnat, kan troligen också besvara betydelsefulla livsfrågor såsom: Vem är jag egentligen som människa? Vilken är meningen med livet? Det är väsentliga spörsmål, som frihetliga och andra personer, vilka tar etiska och livsåskådningsfrågor på allvar och behandlar dem rationellt, torde ha mycket lättare att besvara än andra individer.
Dan Ahlmark
Källor och referenser:
(1) Hicks, Stephen, 2014, Postmodernismens förklaring, s. 103ff. Timbro, Stockholm.
(2) Dikten ”Livet” finns numera i Samlingen ”Dikter” av Edith Södergran, 2019.
(3) Ahlmark, Dan, 2017, VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianismen och den Civila VälfärdsStaten, kap. 3. Realia Förlag, Stockholm.
(4) https://nyadagbladet.se/kronikor/marxismens-ekonomi-leder-till-underskott-aven-moraliskt/
