Den parlamentariska kalabaliken i Sveriges riksdag, i dagligt tal kallad Januariöverenskommelsen, fortsätter. Som om det inte vore nog med att förment liberala partier ingått en ohelig allians med (S) så gör nu (V) gemensam sak med (SD). Förlorarna är du och jag, medborgare och skattehjon i konungariket Sverige.
Istället för ”bara” 5 miljarder, smaka på den summan, i förstärkning till välfärden blir beloppet närmare 7,5 miljarder. En nätt ökning på 50 procent.
Till försvar för eländet kan väl framföras att den finansieras, som det heter på politikerspråk, fullt ut. Det förhatliga friåret, en av pärlorna för (MP), och det s.k. ingångsavdraget får stryka på foten.
Extra intressant är det att läsa om beslutet på Vänsterpartiets hemsida. Där poängteras att hela projektet är just det partiets förtjänst. Att deras hatobjekt nummer ett, (SD), är inblandat undviker de nogsamt att kommentera.
Det finns så klart en ytterligare en positiv sak med att JÖK-ungarna får på pälsen. Samarbetet knakar ytterligare i fogarna, både (C) och (L) måste rimligtvis fundera på vad det är de håller på med. (S) å sin sida begriper som vanligt ingenting. De verkar ha fullt sjå med att klamra sig fast vid Rosenbad. Vad (MP) eventuellt tycker och tänker är enbart av akademiskt intresse, kanske funderar de på en skatt som drabbar skal till mobiltelefoner?
Att den så kallade välfärden går på knäna behöver man inte vara särskilt receptiv för att konstatera. Sjukvården fungerar för det stora flertalet sådär. Skolan producerar illitterata, historielösa mähän med suboptimala kunskaper inom naturvetenskaperna. Bomber och granater smäller till och med i de lite finare områdena av vår huvudstad. Människor riskerar bokstavligt sina liv av den enkla anledningen att de lever och bor i Sverige.
Med det i minnet tycker kanske läsaren att till och med jag borde uppleva att 7,5 miljarder till välfärden, smaka på summan igen, skulle vara av godo?
Ett av problemen är att pengarna först ska pytsas ut i systemet. Det innebär en omfattande byråkrati. Vem bestämmer för övrigt vilka satsningar som är mest prioriterade? Elevassistenter i Kiruna eller väntetiderna på akutmottagningar i Stockholm? Vårdpersonal som får utstå hot när dom försöker hjälpa sjuka och skadade kanske också vill ha ett ord med i laget? Personal i hemtjänsten som mer än allt annat vill slippa en nästan sekundstyrd vardag skulle nog också önska en rejäl bit av kakan?
När utbetalningarna väl har gjorts väntar ytterligare nivåer av regional och kommunal politik och byråkrati. Många viljor och händer i syltburken blir det innan barn, gamla och sjuka möjligen får uppleva glädjen av den oheliga allians som nu uppstått i riksdagen.
Det som (M), (KD) och (V) i samarbete med (SD) nu försöker framställa som en seger för ansvarstagande parlamentarism är givetvis inget annat än ett underbetyg åt hela systemet. Möjligen kan jag sträcka mig till att ge en eloge åt (SD) för att de tidigt och med envishet påpekat en viss specifik del av problemet, nämligen välfärdsmigrationen.
Jag har ett annat förslag på lösning. Fasa ut den skattefinansierade välfärden. Istället för att på kommunal, regional och riksnivå beskatta medborgare in på skinnet, för att sedan i blindo skvätta pengar på uppkomna brandhärdar låter vi medborgarna bestämma över slantarna.
Det finns inget som säger att jag och mina medmänniskor i det lokala samhället skulle vara sämre skickade att bestämma på vad och vilket vi önskar lägga pengarna på. Sjukvården kan betalas genom privata försäkringar, slipper man skatt kan föräldrar gå ihop och pytsa upp lönen till en lärare för sina barn. De flesta av medborgarna i riket har nog tillräckligt med empatisk förmåga för att hjälpa olyckligt lottade medmänniskor i behov av sociala insatser.
Mer än något annat önskar jag att besluten fattas på det lokala planet och inte i riksdagshuset i Stockholm. Vad har personen som är vald i Skåne att göra med personalsituationen på skolor i Norrbotten? Rimligtvis bör hen beakta situationen för väljarna i Skåne. Hur ska en byråkrat på Skolverket i Solna rimligtvis begripa lokala förutsättningar på kommunala och privata förskolor i hela riket? Hjälper det en rädd och ensam gammal människa på akuten i min hemstad att om det är 5 eller 7,5 miljarder kronor det beslutas om? Förmodligen skulle den personen slippa att vänta flera timmar, eller till och med ett dygn, på vårdplats om professionen och inte politiker styrde. Den som inte tror mig kan med fördel tala med någon av de (fortfarande, men inte så länge till) anställda läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna på Nya Karolinska i Solna. Där har begreppet tematisk vård, ett resultat av politiker och konsulter i oskön förening, snarare kommit att innebära traumatisk vård.
Ska vi sluta och slänga ut frälsningskransar till ett havererat välfärdssystem måste vi ta tag i hela problemet. Låt oss ha mindre stat och mer civilsamhälle!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
