Jag bor i en nyproducerad hyresrätt som i hård konkurrens med många andra nybyggen lyckades hamna på 10 i topp för Kasper Kalkon-priset 2019.
Estetiska hänsyn bekymrar mig dock föga. Mina primära krav var att det var nyproducerat och utrustat med tvättmaskin i lägenheten. Jag ska ju inte gifta mig med huset och skaffa barn med det.
Som en ren bonus tillhör det inte den s.k. allmännyttan. Enligt obekräftade uppgifter har vissa av deras nyproducerade bestånd utrustats med skyltar i källarna om att det är förbjudet att bajsa där. En oroande stor andel av lägenheterna i vissa bestånd skall också hyras av socialtjänsten.
Nåväl. Åter till huset jag bor i. Majoriteten av invånarna verkar tillhöra en hårt arbetande medelklass. En mix av unga, som påbörjar sin bostadskarriär med att flytta hemifrån till en liten etta, till äldre personer som säljer av villan eller radhuset eftersom det börjar bli jobbigt att sköta om det.
Man kan inte på något sätt kalla området för utsatt. Ett s.k. gym av, vad jag förstår, bättre kvalitet har slagit upp portarna. Sålunda kan alla som hellre visar upp sig i tights på löpband, hellre än att utsätta sig för vådan av frisk luft och natur, få utlopp för sina träningsbehov. En matvaruaffär är under byggnation. Tydligen ligger någon form av kindergarten i pipeline, privat får man hoppas då jag är frihetligt lagd.
Frågan är då varför hyresvärden är nödsakad att montera galler över hissarnas lampor? Ja, det kan man verkligen undra!
Vad är det som får människor att vandalisera lampor i hissar? Eller, för den delen, att slänga ut kartonger i trapphuset? Eller stå och vomera på balkongen rakt ner på grannarnas uteplatser?
Jag tror att författaren Douglas Adams var gåtans lösning på spåren när han formulerade (i svensk översättning) NAP, Någon Annans Problem. Det är något man inte kan se eller något ens hjärna inte låter en se därför man tror att det är någon annans problem.
Eller för att uttrycka det politiskt, socialism! Vådan av ett samhälle där medborgaren fråntas ansvaret för sina handlingar är stor. Människor som i sitt dagliga liv behandlas som ansvarslösa barnrumpor kommer bete sig som ansvarslösa barnrumpor. Vilket är en jobbig slutsats att dra för alla som är frihetligt sinnade. Vårt idealsamhälle bygger nämligen på insikten att varje vuxen individ är redo att ta sin beskärda del av det totala ansvaret.
Men att t.ex. anförtro skjutvapen och möjlighet för ganska extrem våldsutövning till människor som vandaliserar hissar, eller inte orkar gå till soprummet med kartonger, känns inte riktigt stabilt. Vad hittar en sån på med revolver i fyllan och villan?
Vi som är frihetliga till sinnet och önskar mer civilsamhälle och mindre stat har en betydande pedagogisk uppgift framför oss. Det är dags att kavla upp ärmarna och i praktiskt handling vilka vi är och vad vi står för.
Vi måste tvätta bort bilden av liberalen som en hedonistisk frifräsare. I vår dagliga livsföring och argumentation måste vi befästa bilden av dem vi verkligen är. Nämligen frihetsälskande OCH ansvarstagande.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
