Ett spörsmål som har hållit många skarpa intellekt upptagna sedan den industriella revolutionen inleddes är frågan varför revolutionen inte drog igång tidigare? Vi vet till exempel att de gamla grekerna kunde skapa avancerad finmekanik [1] som det tog det moderna Europa långt in på 1800 talet för att överträffa samt att de hade ångmotorer och vindmöllor som leksaker [2], alla ingredienser fanns till synes på plats. I själva frågeställningen är dock inbyggt en djupt progressiv världssyn, nämligen tanken att en civilisation som besitter den intellektuella och tekniska kapaciteten att inleda en industriell revolution även per automatik har viljan att göra det. Det är som att någon viktig pusselbit fattades hos antikens folk som vi missar, för vilken civilisation skulle trots allt tacka nej till den moderna världen och att kunna förlusta sig med Paradise Hotel på en 60 tums platt-tv samtidigt som de härdar blodkärlen med transfettberikade fulchips, frikostigt dippade i gräddfil som klämts ur sönderstressade fabrikskossor? Det är givetvis otänkbart.
Den enda filosofen jag stött på som funderat på det otänkbara, att grekerna och romarna aktivt valde bort teknikutvecklingen, är Jacques Ellul [3] och det är sannerligen en svindlande tanke eftersom den ifrågasätter självaste fundamenten för vår egna civilisation. Kanske är det så att materiell utveckling inte är människans oundvikliga slutdestination?
När du läser den frågan så ser jag att pulsådern på din hals bultar lite extra hårt käre läsare men lugna ner dig jag vet vilka de oundvikliga motargumenten är:
Är du en sån där otäck typ som inte vill ha antibiotika, rinnande vatten eller toalettpapper?
Det är nämligen så att om man kritiserar moderniteten [4] så stöter man ständigt på motargumentet att ”dagens Svensson lever bättre än forna konungar”. Men varför lever Svensson egentligen bättre än Gustav II Adolf? Jo därför att Svenssons platt-tv mäter fler tum än vår käre krigarkonungs! Underförstått i kritiken av primitivismen är att det materiella och mätbara är det enda av värde, kan vi mäta att vi har fler saker så måste det vara bättre att leva idag.
Fler tvättmaskiner i Afrika är kontinentens frälsning! Sjunger Rosling.
Mer sydamerikansk biff på tallriken! Gastar Norberg.
Konsumera och allt är väl, det är så vi definierar bättre. Men lever vi verkligen ett bättre liv bara för att vi har iPhones och Netflix och för den delen rinnande vatten, elektricitet och antibiotika? Är ditt liv mer givande än Egil Skallagrimssons [5] på grund av att du kan torka dig i röven med sammetslent toalettpapper? Kommer du på din dödsbädd se tillbaka på ditt liv och förnöjt sluta ögonen fylld av vetenskapen att alla år med mello och chips var mer givande än Xenophons äventyr i Persien [6]?
Men vänta nu här! Invänder du indignerat. Du kan ju inte bara välja ut historiska hjältar att jämföra mitt liv med!
Låt oss då istället försöka föreställa oss den tillfredställelse den enkla bonden Lars Pålsson måste ha känt när han slutligen hade fyllt förråden inför den långa och kalla vintern tillbringad i Marsfjällets skugga [7]? Pålssons tillvaro är sannerligen ett enkelt och kargt liv där svälten hotar varje vinter, där man måste gå ut i nappatag med bamse när han försöker äta upp ens stackars ensamma kossa och där skidresor över fjället till Norge i bitande snöstormar är vardagsmat. Men handen på hjärtat käre läsare, tror du det livet var tråkigare och mindre tillfredställande än ett liv fyllt med charterresor till Kap Verde?
När man börjar ställa sig frågan vad som egentligen utgör ett bättre liv så brukar vänsterlibertarianer argt bita ifrån och säga att värden är subjektiva [8] och därmed är frågan meningslös, det är upp till var och en att skapa sig det liv som de värderar högst. Finner någon lyckan i att snorta amfetamin ur en prostituerads svettiga navel så är det precis lika korrekt som familjefaderns lycka när han ser sitt barn komma till världen och därmed basta (får man tro vissa nyliberaler så är det till och med att föredra). Den synen ignorerar dock det beklämmande faktum att vad vi åtrår till stor del är en kulturell skapelse medan vad som gör oss lycklig verkar vara biologiskt betingat, med andra ord så är det så att en sjuk kultur kan få oss att jaga saker som inte har en chans att göra oss lyckliga!
Vår moderna råkommersiella kultur har utnyttjat detta maximalt genom att medvetet så förvirring mellan vad vi vill ha och vad vi vill bli [9] och genom att sälja saker som surrogat för att uppleva något, när jag surfar in på friluftsaffären och köper en ny spritbrännare och en dunjacka så är det inte ett verktyg och ett klädesplagg jag köper utan jag köper ett substitut för känslan av en kopp kokkaffe ute i naturen. Materiella produkter förs fram av reklamindustrin som lösningen till att uppfylla alla nivåer av Maslows behovshierarki [10] och inte bara nivå ett och två där de hör hemma. Detta leder förstås till oändlig frustration eftersom du inte kan bli älskad, respekterad eller genomgå ett självförverkligande genom att konsumera materiella ting, likväl så är hela vår kultur baserad på just den lögnen. Hela det reklamindustriella komplexets existens vilar på att ljuga för dig men lögnen är inte en uppenbar lögn om tingets materiella egenskaper utan lögnen bygger på att koppla produkten till ett behov du har, ett behov som produkten i nio fall av tio inte kan uppfylla.
Där står vi idag och det är ur den synvinkeln jag väljer att beskåda fenomenet Greta och hennes arme av frustrerade och bortskämda medelklassföljare. Är de bortskämda? Givetvis! Är klimathysterin obefogad? Så vitt jag kan bedöma så är den det. Det är dock inte det viktiga i sammanhanget, det viktiga är att folk börjar vakna upp till det faktum att någonting skaver i den nutida kulturen. Tomheten ger sig till känna och det är just den västerländska medelklassen som uppvisar dessa symptom eftersom det är de som har möjligheten att försöka realisera den dröm som reklamindustrin präntat in i deras medvetande och i sin strävan har de så sakteligen börjat finna att det var en lögn. Fattigare folk har fullt upp med att överleva och kan ej slänga pengar på substitut och rikare folk har andra drivkrafter, kvar står medelklassen, den lurade klassen. Som de flockdjur de/vi är (vilket inte på något sätt är en förolämpning, bara ett konstaterande) så vill de dock inte skapa sig det meningsfullare livet på egen hand, faktum är att de inte kan göra det just eftersom de är flockdjur, och därför skriker de efter att bli påtvingade ett annat liv både genom nya inskränkande sociala normer och genom lagar, den trendkänsliga medelklassen har alltid behövt dessa ramar för att utforma sina liv.
Vad kommer slutresultatet bli? Vem vet, men det är förmodligen inte fel att äntligen börja syna kommersialismens kort och kanske fundera över huruvida grekerna och romarna trots allt valde rätt? Bättre ramar än de nuvarande, och allt de lett till med globalisering, depressioner, nihilism och folkutbyte, borde vi trots allt kunna konstruera?
- Antikythera mechanism
- Hero of Alexandria
- Jacques Ellul – The Technological Society
- Johan Simu – Moderniteten
- Egil Skallagrimssons saga
- Xenophon – Anabasis
- Bernard Nordh – I Marsfjällets Skugga
- Subjective theory of value
- John Vervaeke on the confusion between ’Having Needs’ and ’Being Needs’ in Western culture
- Behovshierarki
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.