I sprickorna

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden

För lite drygt tre år sedan så skrev jag min första artikel här på Fridebatt och 119 till har följt. 120 artiklar under drygt tre år blir nästan en per vecka och eftersom jag inte är den rappaste på att skriva så döljer sig kanske tre eller fyra timmars grunnande, läsande och skrivande bakom varje artikel. Säg att det totalt gått åt 400 timmar, runt tio arbetsveckor. Mycket gallimatias och svammel har dessa tio arbetsveckor resulterat i och även ett och annat guldkorn men efter ett tag så frågar man sig förstås varför man gör det?

Svaret på den frågan är kort och gott sorg och ilska. Sorg över det som gått förlorat och ilska mot de som låtit det ske. Moderniteten fyller mig med vemod över vad vi fått och med nostalgi för den framtid som aldrig materialiserades. Tillslut når man dock en punkt där det är dags att lämna det bakom sig, det är meningslöst att älta i all evighet.

Många frågar sig när svensken kommer vakna, svaret är aldrig och det bör vi acceptera. Det är inte ett inbyggt fel i just svensken, även om vi verkar lite mer konformistiska än de flesta, utan det är så vi människor fungerar. Om man börjar idka introspektion på riktigt så gör man sig själv till paria i vilken sorts kultur man än lever eftersom man av nödvändighet upptäcker konflikten mellan det man själv ser, upplever och förnimmer och det ens kultur ständigt försöker pracka på en. Man klivet helt enkelt ett steg åt sidan och observerar när massan marschera vidare men priset är just att man inte längre är en del av massan, bandet klipps, man kan inte längre spela med och blir alienerad från sin omgivning och det är ett pris de flesta är oförmögna att betala. I en annan tid så skulle det ha inneburit döden.

Men när man väl står där och ser hur massan marscherar mot stupet så har man tre val, man kan försöka varna massan, ignorera hela spektaklet eller spana efter andra som klivit åt sidan. Mitt skrivande har både omedvetet och medvetat haft som mål att ändra massans kurs genom att försöka trigga och förlöjliga de som piskar massan framåt, men det är en dåres arbete som inte bara är meningslöst utan även skadligt för själen. Det behövs både hybris och bitterhet för att ge sig på det och de känslorna bör man ej förstärka. Många har givetvis påpekat det meningslösa i att försöka ändra massans kurs ^[1] men det krävs kanske att man själv går genom processen, hur obetydligt ens försök än är, för att förstå det?

Kvar återstår då att ignorera spektaklet eller att försöka nå de andra som klivit åt sidan. Båda alternativen är goda men att helt ignorera saker och ting ligger inte riktigt i min natur. Kvar återstår då att se vad det är för några andra som klivit åt sidan och det är faktiskt mycket intressantare. Riktar man sig till dem kan man glatt ignorera allt vad nyliberaler och dagspolitik heter och fokusera på de obskyra ämnen som kanske bara tre personer orkar läsa, men de tre läsarna får istället ut desto mer av det.

I min 121a artikel här på Fridebatt så lovar jag därmed mig mig själv att göra mitt yttersta för att avhålla mig från att ödsla tid på att avsiktligt försöka trigga vänsterliberaler, ösa bitterhet över dagsaktuella dårskaper eller uppslukas av negativitet kring de trender vi ser. Om inget annat så lever vi sannerligen i intressanta och dynamiska tider, tider där sprickorna i vilka nya frön kan slå rot blir allt fler och större och vem vet vad som kommer växa fram?