1839 utformade Louis Blanc sin tes “Av var och en efter förmåga – Åt var och en efter behov”. Denna i grunden kommunistiska princip för hur produktion och konsumtion skall utformas ligger även till grund för utformandet av den svenska välfärdsmodellen av socialistiskt snitt. Här driver staten genom ett progressivt skattesystem in välfärd ifrån de med högre inkomster och transfererar sedan denna välfärd till de med lägre inkomster genom ett väl utbyggt transfererings- och bidragssystem. Tanken är här att denna utjämning av inkomster mellan medborgarna skall bidra till en ökad jämställdhet i samhället.
Att många medborgare idag upplever den svenska välfärdsmodellen som både ”rättvis” och ”trygg”, är väl knappast något som förvånar efter årtionden av statlig politiserad värdegrundsindoktrinering? Det är väl rättvist att alla har det ungefär lika bra? Det är väl tryggt att alla alltid kan falla tillbaka på det svenska socialförsäkringssystemet om något går mindre bra? Men kan den svenska välfärdsmodellen verkligen sägas vara rättvis? Har inte individen något eget ansvar för sin egen välfärd? Varför skall vissa ha ansvar för andras välfärd? Vad händer med individens incitament att öka sin egen välfärd när man samtidigt i ökande utsträckning måste betala för andras välfärd? Och vad händer med individens incitament att själv öka sin egen välfärd när man omvänt kan få andra att betala för den?
I ett samhälle utformat utifrån klassiska liberala värderingar så gäller frihet, integritet och jämlikhet. Här skall individen ha full frihet att utforma sitt eget liv utifrån sina egna preferenser men också ett ansvar för konsekvenserna av sina egna handlingar. Den enda begränsningen för individens frihet måste här vara att den givetvis inte får inskränka på någon annans frihet. Här har individen sålunda ett eget ansvar för sin egen välfärd. Detta egna ansvar innebär bl.a. att individen måste vara beredd att teckna egna privata försäkringar som skydd mot inkomstbortfall, olyckor och sjukdom mm. Individen måste här också själv sörja för sin ålderdom genom egna privata pensionsinbetalningar eller annat sparande. Självklart så handlar denna diskussion om vuxna, myndiga och arbetsföra individer. Att samhället här måste ha ett visst kollektivt ansvar för att hjälpa de allra svagaste individerna tror jag inte att många ifrågasätter? Hur många av oss skulle egentligen klara av att se hjälplösa människor ligga och svälta ihjäl på gatan utan att bli mer än illa berörda?
Frågan blir här sålunda om individen skall ha eget eget ansvar för sin egen välfärd eller om staten genom ett progressivt skattesystem och ett väl utbyggt socialförsäkringssystem skall omfördela välfärden mellan medborgarna så att vi får ett tryggt och jämställt samhälle? Ett samhälle med frihet, integritet och jämlikhet förutsätter att individen tar ett eget ansvar för sin egen välfärd. Ett tryggt och jämställt samhälle förutsätter att vissa tvingas att ta ett ansvar för andras välfärd. Hur man egentligen ser på dessa frågor beror väl ytterst på vilka ideologiska preferenser man har? Individualister föredrar frihet och jämlikhet under eget ansvar. För individualister handlar “rättvisa och lika villkor” om att ingen skall särbehandlas utifrån identitetspolitiska parametrar såsom kön, etnicitet eller religion. Kollektivister föredrar jämställdhet och trygghet. För kollektivister handlar “rättvisa och lika villkor” om trygghet och jämställdhet. Här är särbehandling ett helt legalt verktyg för att uppnå jämställdhet.
Ytterst går här skiljelinjen i alla dessa frågor mellan klassisk liberalism och socialism. Att den svenska välfärdsmodellen sedan sägs vara en hybrid mellan dessa båda -ismer och att den därmed skulle kunna kallas för socialliberal, känns dock i dessa sammanhang något missvisande. Hur kan ett politiskt styre med ett av världens högsta skattetryck och en enorm skattefinansierad statsapparat vilken snart sagt griper in i varje liten detalj i medborgarnas liv kallas för socialliberalt? Möjligtvis skulle man med lite välvilja kunna kalla den svenska välfärdsmodellen för en socialdemokratisk folkhemssocialism?
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
