Är en fullständig och helt oinskränkt frihet för individen verkligen möjlig? En sådan frihet måste väl även per definition innefatta rätten att inskränka andra individers frihet? Visst kan individer frivilligt sluta sig samman och komma överens om vissa gemensamma regler. Men vad händer då om andra individer inte väljer att följa dessa frivilliga regler? Att en fullständig och helt oinskränkt frihet för individen alltid kommer att leda till ett tillstånd av “djungelns lag” där den “starkes rätt” råder är det väl inte många som ifrågasätter?
Hur kan man då maximera individens frihet utan att det i förlängningen leder till att ett tillstånd av djungelns lag uppstår? För att kunna skydda den enskilde individens frihet ifrån ett tillstånd av total anarki så måste man paradoxalt nog inskränka den enskilde individens fullständiga frihet genom någon form av gemensam styrelseform och genom ett gemensamt rättssystem. Låt oss kalla denna inskränkning för staten. Ytterst så kan nämligen endast ett demokratiskt styrt våldsmonopol skydda både den privata äganderätten och åsikts- och yttrandefriheten för den enskilde individen. Att en sådan stat måste vara både demokratisk och jämlikt säger sig självt då särbehandling av vissa individer per definition alltid innebär inskränkt frihet för andra individer.
Om en gemensam stat är nödvändig för att kunna skydda den enskilde individens frihet så blir nästa fråga givetvis hur vi skall kunna skydda den enskilde individens frihet från en gemensam stat? En gemensam stat tenderar tyvärr alltid att växa i sina uppgifter och till att förstärka sin egen makt på bekostnad av just individens frihet. Här kan man konstatera att existensen av en gemensam stat är en nödvändig förutsättning för den enskilde individens frihet men att staten samtidigt i sig själv också utgör ett hot mot just den enskilde individens frihet. Vill man maximera den enskilde individens frihet så består statens enda existensberättigande därför enbart i dess förmåga att skydda den enskilde individens frihet. En sådan stat som enbart syftar till att skydda den enskilde individens frihet kan här betecknas som en nattväktarstat.
Hur kan vi då skydda den enskilde individens frihet i dagens moderna välfärdsstat? Här administrerar och reglerar staten nästan varje liten detalj i den enskilde medborgarens liv alltifrån vaggan till graven. Den moderna välfärdsstaten verkar idag nästan ha blivit självgenererande ifråga om att hitta på nya kostsamma åtaganden gentemot den egna befolkningen? “Vi måste väl ändå lyssna på vad myndigheternas experter säger”? Att priset för statens förmodat välvilliga omhändertagande av medborgarna resulterar i allt större inskränkningar i den enskilde individens frihet är här uppenbart! Att detta pris främst betalas i form av ett allt högre skattetryck och att detta skattetryck i sig själv korrelerar omvänt mot den enskilde individens frihet är väl också det helt uppenbart?
Frågan blir då hur man skall kunna förhindra att den gemensamma staten växer sig så stor och allsmäktig så att den till slut blir självgenererande? Hur kan man sätta en naturlig gräns för hur mycket den gemensamma staten kan förstärka sin egen makt på bekostnad av individens frihet? Det självklara svaret på dessa frågor blir givetvis genom att begränsa statens beskattningsrätt! Genom att begränsa statens beskattningsrätt så sätter man därigenom en naturlig gräns för hur mycket staten faktiskt kan förstärka sin egen makt på bekostnad av individens frihet. Att här begränsa statens beskattningsrätt till en enda proportionerlig inkomstskatt med en mycket rigid skattesats skulle nog definitivt minska statens ambitioner att administrera och reglera nästan varje liten detalj i den enskilde medborgarens liv? Snarare så borde väl statens incitament att avreglera och skapa en företagsvänlig infrastruktur öka med ett sådant skattesystem? Ökade intäkter/inkomster är väl det enda som kan höja skatteintäkterna för staten om man inte hela tiden kan skapa nya skattepålagor?
Att stat och kommuner konfiskerar mer än hälften av den genomsnittlige svenske löntagarens arbete gör att individens frihet kan sägas vara kraftigt inskränkt i dagens Sverige. Begränsningar i statens beskattningsrätt är här helt nödvändiga om man vill minska statens självgenererande förmåga att förstärka sin egen makt på bekostnad av individens frihet. En inskränkning av statens beskattningsrätt till att endast omfatta en enda proportionerlig inkomstskatt borde här både bidra till att öka individens frihet och till att skapa incitament för staten att avreglera och att skapa en företagsvänlig infrastruktur. Huruvida en ny högerregering kommer att arbeta för att öka individens frihet och samtidigt minska statens makt återstår dock att se?
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
