Om man får tro Jonas Naddebo (C), kulturborgarråd i Stockholms stad, driver Sverigedemokraterna en politisk kulturkamp. Peter Wallmark, gruppledare (SD) i Stockholms stad, anser bara att det är dags att pröva något nytt.
Självklart är det tjänstefel av en centerpolitiker att inte anklaga SD för allt som leder till den skattefinansierade civilisationens förfall och undergång.
Omvänt gäller också att det i SD-politikers plikter ingår att anklaga övriga partier för att leda vår skattefinansierade civilisation till ruinens brant.
Det är, för att tala fackspråk, en strid om själva narrativet och ingår i det som politiker hellre ägnar sig åt än att försöka lösa problem. Nämligen det politiska spelet.
Förr i tiden bjöd kejsaren folk på bröd och skådespel. Idag försöker man utmåla politiskt styrd kultur som något vi ska lägga ner energi på och intressera oss för.
Kortfattat kan man sammanfatta Centerns kulturpolitik med att alla ska med. Centerns kulturpolitik är egentligen ett enda stort fredagmys av likabehandling, djup förståelse och total inkludering.
Rent ekonomiskt innebär det att den kulturutövare som bäst kan dra en slipsten för att vara så rätt som möjligt i samtiden ska ha mest pengar för att infektera det offentliga rummet med sina tarvligheter. Fler än en centerpartist håller nog med om att bibliotekarier måste utbildas i vardagsarabiska för att rätt utöva sitt yrke.
Lika kortfattat kan man sammanfatta Sverigedemokraternas kulturpolitik. Här inkluderas ingenting, tavlor ska föreställa saker och någon menskonst vill vi inte veta av!
Rent ekonomiskt innebär det att den kulturutövare, som under SD-styre bäst kan dra en slipsten för att vara så rätt som möjligt i samtiden, ska ha mest pengar för att infektera det offentliga rummet med nationalistiska svärmerier. Fler än en sverigedemokrat muttrar nog missnöjt när han eller hon passerar hyllmetrarna med arabisk litteratur på sitt lokala bibliotek.
Det som verkligen slår en när man följer debatten är två saker. Nämligen att alla företrädare för riksdagspartierna upprepar mantrat att det ska vara armlängds avstånd till kulturutövarna, kanske för att de annars biter det hand som föder dem. Samt, icket minst, tilltron till att skattepengar alls har i kulturen att göra.
Att Sverige envisas med att skattefinansiera kulturen har kraftigt bidragit till det elände vi har idag. Genom bland annat skattefinansierad så kallad public service, presstöd och museer har vi tillskapat den bild vi svenskar har av oss själva och omvärlden. En bild som tycks hart när omöjlig att få någon rätsida på.
Biblioteken har förfuskats till att fungera som servicecentraler i den heliga och totalt misslyckade integrationskyrkans religion.
Det är klart, med Sverigedemokraternas normer kommer inriktningen på politiken att ändras. Om och när deras version av socialism för totalt genomslag och leder till flera årtiondens maktinnehav kommer det nog märkas i kulturutövningen.
Frågan är bara om det är vad vi önskar, att ersätta en version av politik med en annan? Vad är det som säger att den enskilda medborgaren och skatteslaven ska tvingas ställa upp och betala för kultur som han eller hon inte kan skriva under på?
Detta gäller såväl Centerpartister, Sverigedemokrater som Klassiska liberaler.
Svaret är enkelt. Röstar man på Centerpartiet är det givetvis så att man inte har en vettig syn på kultur alls. För dem gäller mest att hata allt som påminner om Sverige. Precis som barn saknar de förmågan att uppskatta traditioner, om det nu inte gäller sena påfund som Pride-parader, och historia. Historien består för dem av elaka vita män som koloniserade världen och uppskattade husaga. inte bra med andra ord.
Sverigedemokraterna är deras raka motsats.
I Sverige är det endast Klassiskt liberala partiet som erbjuder ett vettigt alternativ. Låt folk bestämma själv. Klassiskt liberala partiet är emot alla former av statligt kulturstöd. Politiker ska inte bara hålla armlängds avstånd till kulturen. Politiker ska inte syssla med kultur alls. Det överlåter vi till dem som begriper det!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
