Låt oss flagga för det kommunala självbestämmandet!


Hur det är att vara fisliberalt lagd har jag ingen aning om. Läsaren ombeds fråga närmsta centerpartist eller pseudoliberal. Jag är nämligen klassiskt liberal, eller som jag föredrar att kalla det; äkta liberal!

Utan att vara helt ute och segla vill jag påstå att majoriteten av mina partikamrater i Klassiskt liberala partiet tycker att kommunalt självbestämmande är en central fråga.

Att det kommunala styret i Sölvesborg, en konstellation som kallas Samstyret, beslutat att inte hissa den s.k. prideflaggan på kommunalhuset mottas sålunda med gillande blickar och uppmuntrande hurra-rop.

Kanske är det så att jag gillar beslutet av det principiella skälet att jag tycker att den politiska majoriteten i Sölvesborg är stora nog att bestämma själv? Med viss rätt misstänker jag att en del av mina partikamrater också tycker att det är bra eftersom dom anser att prideflaggan är en del av vänsterns kulturkrig.

Vår gemensamma nämnare är dock att vi önskar mindre stat och mer civilsamhälle!    

Samstyret i staden är samtidigt en något ängslig politisk samling. Kommunen ska nämligen undvika “Utmanande samtidskonst”. Vore Samstyret icke-socialister, vilket dom  alltså per definition inte är, borde man konstatera att konst, samtida eller ej, inte ligger på kommunens bord att hantera. Konst, ja kultur i allmänhet, är inte för politiker att bestämma över.

När jag läser i dagspressen om kommunens beslut att förbjuda hissandet av prideflaggan på kommunhuset  slås jag av människors helt oproportionerliga reaktioner på beslutet. En homosexuell kvinna och röstande på Moderaterna, tydligen känd från ett tv-program där bönder söker en partner, säger att “Detta är ett svek mot alla som lade sin röst på Moderaterna”. Ett kraftfullt uttalande, minst sagt. Speciellt från en som röstade på en parti vars kommunalråd var tvungen att avgå efter ekivokt fylletwittrande!

En i staden aktiv konstnär menar att beslutet om den s.k. samtidskonsten gjort staden “kallare”. Jag tror att just det beslutet bara påvisar den ignorans och uppblåsthet som, i grund och botten socialistiska, politiker tenderar att uppvisa. Socialister tror nämligen att dom kan styra folks smak i rätt riktning. I viss mån har det ju lyckats, måste jag erkänna, eftersom den s.k. “goda smaken” för ett antal år sedan påbjöd att man inte flaggade med pridesymboler  på kommunhuset. Vad som är rätt eller fel, god smak eller dålig smak, tenderar dock att förändras över tid.

Kanske är det så enkelt att detta är ett första steg i en kulturkonservativ revolution? Sverigedemokraterna, och många andra för den delen, är ju av åsikten att det svenska kulturarvet står under starkt hot från mångkulturella vänsterkrafter. Då är det inte så konstigt att tänka sig hanteringen i Sölvesborg.

Att man vill införa “en klädpolicy mot kvinnoförtryck” för de anställda ter sig närmast självklart. Socialister tror nämligen stenhårt på att införa regleringar och förbud av olika slag. I deras värld begriper nämligen individen intet ett skvatt!

Dessutom har man givetvis att hantera dom senaste årens migrationspolitik. Eller frånvaro av migrationspolitik, rättare sagt.

I ett framtida klassiskt liberalt Sverige kan jag tänka mig att det förekommer olika lösningar beroende på vilken kommun du tittar på. Det kan finnas etniskt homogena områden där oxdans, disciplin och näverslöjd står på skolschemat, Sölvesborg t.ex. Eller platser med genuscertifierade dagis och föräldrar som “stöttar sina barn i allt”, som Söder i Stockholm.

Heterogena bildningar kommer det nog också att existera. Kanske mest för oss som önskar lägga ideologi, politik, religion och olika former av sexuella uttryck åt sidan i såväl det offentliga rummet som i den allmänmänskliga kontakten.

På några platser kommer nog både prideflaggor och menskonst förevisas offentligt. På andra endast statyer av ärrade krigarkonungar.

Det är nämligen det som som är tjusningen med klassisk liberalism. Tron på individens förmåga att bestämma själv!