Ledarskap i Kristider

Ledarskap i Kristider 1Ledarskap i kristider är ingen lätt sak om man får tro rapporteringen i media. Bland mycket annat verkar chefer inom sjukvården ha notoriskt svårt att följa prioritetsordningen för vaccineringen mot det senaste dödsmördarviruset.
Varför är det så?

För att göra en kort historia lång, låt oss börja där de flesta män i min ålder någon gång befunnit sig. Nämligen under fanorna när värnplikten skulle fullföljas. På min tid i mitten på 1980-talet var det nämligen så att man inte hade något val. I princip utförde du din värnplikt eller åkte i finkan.

Turligt nog hände det sig så att unge herr Jönsson lyckades landa en placering vid en av försvarsmaktens mer obskyra skolor.
Eftersom jag var så kallad befälselev, fattas bara annat när pappa var örlogskapten och fartygschef i flottan, innehöll givetvis värnplikten en handgriplig utbildning i ledarskap.

Förutom det inledande vanliga tugget om att smärta är den högsta formen av njutning, vilket tydligen ansågs karaktärsdanande för våra unga och formbara sinnen, samt att först lära sig lyda, sedan lära sig leda, så vill jag påstå att man lyckades ganska bra.
Kanske beror det på att mer moderna principer om jämlikhet och queerhet ännu inte fått något genomslag. Alternativt så var det väl så att befälen i viss mån begrep var det sysslade med.
Vad den någorlunda receptive snabbt begrep var nämligen att officerarna först och främst agerade som goda förebilder.

Jag har genom åren kunnat bekräfta de misstankar jag fick under värnplikten. Nämligen att något särdeles ledarskapsämne är jag inte. Jag misslyckas nämligen gruvligen i att vara en lämplig förebild. Tilläggas kan att jag saknar fantasi och ambitioner nog att förställa mig.
Helt uppenbarligen är detta karaktärsdefekter som jag delar med den nuvarande innehavaren av statsministerposten, ministrarna i hans regering och en del av generaldirektörerna för svenska myndigheter.

Vad cheferna som frångår prioritetsordningen för vaccineringen, som de nog i en del fall varit delaktiga i att plocka fram, misslyckas så fullständigt med är att komma till samma insikt som jag.
Vidare överskattar de grovt sin egen betydelse för verksamhetens bedrivande. Det kan inte heller uteslutas att de saknar grundläggande insikter i att läsa och förstå statistik. Det enda som dessa skattefinansierade tjänstehjon verkligen tycks ha fullständig koll på är sina kontakter inom sjukvården och hur man administrerar en verkligt effektiv telefonkedja, eller informationsflödet som det heter på managementsvenska.

I och med den senaste av Löfven exekverade regeringsombildningen visar densamme att någon större omsorg om landet har han inte.
Stefans önskningar fokuseras på att till varje pris behålla makten och sålunda hålla miljöpartiet på gott humör.
Snart är det nämligen val och svetsaren håller med stor frenesi på att ta livet av sina kärnväljare, 70-plussarna, genom en usel hantering av ett i andra välutvecklade länder relativt lätthanterligt virus. Helt och hållet går det inte heller att förlita sig på att bidragstagarna i utanförskapsområdena i tillräcklig myckenhet varken kan eller begriper att rösta på den hand som föder dem.
Återstår att försöka restaurera väljarstödet för MP genom att öka deras möjligheter att sabotera än mer!
Mycket kan man kalla det, men Stefan “svetsarn” Löfven uppträder knappast som en förebild.

Det som är mest intressant i sammanhanget är att både högre kommunala tjänstemän och vårt lands regering, samt vissa generaldirektörer, tycks ha missat en grundläggande del av ledarskapets väsen.
Nämligen att du leder inte primärt för den egen skull. Du leder för att kollektivet ska nå ett högre mål. Givetvis är detta svårsmält i dessa moderna tider när folk påstår sig söka nya utmaningar hela tiden. Man vill utvecklas som människa och nå nya mål.
Kanske borde man vara intresserad av att få verksamheten att fungera samt förvalta och utveckla sina underlydandes förmågor, sist men inte minst, att sluta onanera sitt redan uppblåsta ego.

För övrigt är det så, enligt mina kunskapare i primärvården i en av Sveriges största städer, att man står redo att vaccinera så det brinner i knutarna. Problemet, en liten detalj i sammanhanget, är att det saknas vaccin.
Jag noterar i lokalblaskan att samma sak tycks gälla för sjukhuset i Halmstad.
Kanske är det så, funderar jag, att man inte kunnat finna en tillräckligt genuscertifierad leverantör? RFSL är ju upptaget med att krishantera pedofila flyktinghandläggare och kan således inte rycka in med råd och dåd.
Kanske är det någon samrådsgrupp någonstans som inte kan komma överens vilka kylar som ska köpas in? Eller är det så att byråkratin i allmänhet och som vanligt brutit ihop av uppgiften att ha en akut, skarp och för vissa människor livsavgörande fråga att hantera?

Det kan ju anses bevisat att svårigheten för ofantlig svensk förvaltning är att realisera medborgarnas önskemål och behov istället för chefernas önskan att utvecklas som människor och nå nya mål (samt, givetvis, att vaccineras).

Ledarskapet är det magert med mest hela tiden. Saken är att det märks mest i tider av kris.