Kan dagens Sverige egentligen kallas för en liberal marknadsekonomi? Är inte frihet, integritet och jämlikhet under eget ansvar alldeles självklara förutsättningar för en liberal marknadsekonomi? Frihet handlar väl här om att individen i så hög utsträckning som möjligt men utan att därför inskränka andra människors frihet måste få möjligheten att själv utforma sitt eget liv utifrån sina egna preferenser? Integritet handlar väl här om att minimera statens tvingande ingrepp i individens vardag? Så länge som individen inte bryter mot lagen eller inte klarar sig själv så skall väl inte staten genom sina myndigheter behöva intervenera i varje liten detalj i vuxna, myndiga och arbetsföra människors liv? Jämlikhet handlar väl här om att individen inte skall behöva särbehandlas pga. sitt kön, sin etnicitet eller sin religion? Vi är alla unika och har därför alltid olika förutsättningar i olika sammanhang. Identitetspolitik och en politik som strävar mot en ekonomisk utjämning mellan olika individer handlar därför inte här om lika villkor utan enbart om lika utfall. Här skiljer sig synen åt mellan högerliberaler å ena sidan och vänsterliberaler och socialister å den andra sidan om vad som egentligen är “rättvisa” och “lika villkor”. Under eget ansvar handlar väl här om att individen i grunden måste få ta ett eget ansvar för sina egna handlingar och att vuxna, myndiga och arbetsföra individer därför också ytterst måste få ta ett ansvar för sin egen försörjning?
Hur ser det då egentligen ut med friheten, integriteten, jämlikheten och det egna ansvaret för individen i dagens Sverige? Att friheten i Sverige idag är kraftigt beskuren genom att staten och kommunerna tillsammans konfiskerar mer än hälften av den genomsnittlige medborgarnas inkomster genom sin beskattningsrätt går väl här knappast att ifrågasätta? Progressiva inkomstskatter, moms och punktskatter men även arbetsgivaravgifter (genom ett minskat löneutrymme) gör att staten och kommunerna idag i praktiken tillskansar sig mer än hälften av den genomsnittlige svenska löntagarens arbete. Att det som betalas in i skatt inte till fullo kommer den enskilde skattebetalaren tillgodo i form av en ökad välfärd är väl här uppenbart med en politik som syftar till en ekonomisk utjämning medborgarna emellan. De som är produktiva och arbetar får här med en sådan politik försörja de som varken är produktiva eller arbetar. Att vi gemensamt och över skattsedeln tar ett visst ansvar för de individer i samhället som inte är vuxna, myndiga eller arbetsföra är väl en sak? Men varför skall vi genom subventioner och bidrag behöva försörja vuxna, myndiga och arbetsföra individer över skattsedeln? Varför skall vi egentligen överhuvudtaget föra en ekonomisk utjämningspolitik mellan vuxna, myndiga och arbetsföra medborgare? Skattebetalarna tvingas här dessutom genom ett sådant utjämnande transfereringssystem att försörja en enorm kader av offentliganställda byråkrater och administratörer vars huvuduppgift är att över skattsedeln omfördela “den gemensamma välfärden” så jämnt och “rättvist” som möjligt medborgarna emellan. Detta egentligen alldeles oavsett vad den enskilde medborgaren själv gör för att befrämja sin egen välfärd.
Medborgarnas integritet blir här dessutom även den kraftigt inskränkt i ett sådant utjämnande statligt transfereringssystem genom att medborgarna ständigt och jämt måste uppge “ändrade förhållanden” till en uppsjö av olika myndigheter varje gång något ingångsvärde ifråga om arbete, boende, familjestruktur eller någon annan ekonomisk parameter förändras. Den svenska medborgaren är idag genom detta “ekonomiskt utjämnande välfärdssystem” sålunda en av världens mest registrerade och administrerade medborgare. Att kostnaden för all denna offentliga byråkrati och administration till stor del ligger till grund för det höga svenska skattetrycket står väl även det bortom allt rimligt tvivel?
Att jämlikheten i dagens Sverige likställs med det i grunden feministiska begreppet jämställdhet för att bättre passa ihop med den svenska ekonomiska utjämningspolitiken, gör att de bägge begreppen i dagens politiska klimat sammanblandas som om att dom har ungefär har samma betydelse. Att de bägge begreppen egentligen står i rak motsatsställning till varandra är dock helt uppenbart då jämlikhet i praktiken utesluter särbehandling emedan jämställdhet i praktiken förutsätter en ständig särbehandling. Jämställdhet genom särbehandling kan dock endast motiveras om man som i fallet med likhetsfeministerna utgår ifrån att vi alla i grunden är lika och att alla eventuella olikheter i förutsättningar mellan olika identitetspolitiska kollektiv just därför enbart måste bero på någon form av strukturella orättvisor. Om man däremot utgår ifrån att vi alla är unika och därigenom olika så behöver ju inte eventuella olikheter i förutsättningar mellan olika identitetspolitiska kollektiv nödvändigtvis bero på några strukturella orättvisor? Om vi alla är unika och olika så kan inte jämlikhet och jämställdhet sägas ha ungefär samma innebörd såsom man idag verkar anta i den svenska politiska debatten. Om vi alla är unika och olika så måste begreppen jämlikhet och jämställdhet ytterst stå i ett rakt motsatsförhållande till varandra.
Hur är det då med individens frihet under eget ansvar i Sverige? Med ett politiskt system som syftar till en utjämnande omfördelning av välfärden mellan medborgarna genom ett progressivt skattesystem och ett inkomstprövat bidragssystem så minskar incitamenten för individen att ta ett eget ansvar för den egna välfärden. Varför skall individen sträva efter att höja sina egna inkomster när han eller hon då i allt högre utsträckning får betala för andras välfärd? Varför skall individen sträva efter att höja sina inkomster av eget arbete när ett inkomstprövat bidragssystem samtidigt omvänt sänker de bidrag som han eller hon är berättigad till med en lägre inkomstnivå? Varför skall individen vara produktiv och arbeta för andras välfärd när han eller hon omvänt kan få andra att arbeta för hans eller hennes egen välfärd? Om nu alla dessutom är lika så bör ju den enskilda individens tillkortakommanden ifråga om den egna välfärden inte sorteras in under individens eget ansvar utan borde snarare kunna tillskrivas någon strukturell orättvisa och därmed bli hela “samhällets ansvar”?
Att liberala honnörsbegrepp som frihet, integritet och jämlikhet under eget ansvar alltmer inskränks i Sverige genom att en allt starkare statsapparat driver en allt hårdare ekonomisk utjämningspolitik gör att frågan här blir om inte den berömda svenska “blandekonomin” alltmer rör sig i riktning mot ett socialistiskt ekonomiskt system? Det förmodligen enda sättet att stoppa en sådan utveckling vore att återinföra frihet under eget ansvar för den enskilde individen genom att i grunden revidera det svenska skatte- och bidragssystemet. När man har med den socialistiska hydran att göra så är det ingen mening med att rikta huggen mot varje enskilt huvud. Så länge hydran får näring genom det svenska skattesystemet så kommer bara nya huvuden att växa ut i takt med att de gamla huggs av. Vill man ta den socialistiska hydran av daga en gång för alla så måste man nog rikta huggen direkt mot hydrans ben. Endast genom att sänka skattetrycket och därigenom låta vuxna, myndiga och arbetsföra medborgare själva få ta ett större ansvar för sin egen välfärd, så rycker man effektiv undan grunden för ett socialistiskt ekonomiskt system. Genom att införa ett proportionerligt skattesystem och genom att avveckla moms, arbetsgivaravgifter och punktskatter så ökar man både möjligheterna och incitamenten för den enskilde individen att säkra sin egen välfärd utifrån sina egna preferenser. Att man samtidigt genom en sådan för det enskilda företagandet vitaliserande skattereform rycker undan existensberättigandet för en mycket stor och kostsam kader av välfärdsadministratörer borde här bidra till att staten får in ett tillräckligt stort skatteunderlag för att klara av sina egentliga kärnuppgifter. Att en av dessa kärnuppgifter här bör vara att vid behov ta ansvar för den mindre del av befolkningen som inte är vuxna, myndiga eller arbetsföra tror jag inte att så många ifrågasätter?
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
