Libertarianismen kan absolut upplevas som en hård högerideologi, i synnerhet när man drar rätten att bära vapen samt associationsfriheten till sin spets. I ett libertarianskt samhälle kan det mycket väl finnas krogar som inte tillåter vissa grupper av människor. Det är inte något staten kan lägga sig i, det är upp till ägaren att besluta om sådana frågor.
Givetvis kan civilsamhället reagera och spontant straffa oönskade företeelser. Vilket kan leda till att dylika krogar får färre eller inga gäster. Eller så kan krogen bli ett tillhåll för personer som vill undvika (eller träffa) en viss kultur, åsikt, kön, ålder, läggning osv. Vi vet inte exakt hur det blir, förmodligen blir det lite av varje, både förbrödring och uppdelning.
På Cypern finns det ofta två kaféer i byarna, ett med Marx och Lenin på väggen, och ett annat med den grekiska flaggan och frihetsrörelsens hjältar. Varför beblanda sig med folk man inte vill prata med, eller inte har något gemensamt med? I Tel Aviv finns det separata badstränder för ortodoxa, homosexuella, barnfamiljer, hundägare och övriga. Och det är klart, varför skulle homosexuella vilja samsas med ortodoxa, eller vise versa? Man kanske vill simma i fred, och inte bli del av en en inflammerad debatt?
Vi ser liknande fenomen kring storstadsområdena i västvärlden där diverse invandrargrupper bosätter sig utifrån etniska och religiösa markörer. För att de vill leva bland landsmän, men också för att slippa de andra. Vi ser också att fenomenet fortlöper i hundratals år. USA är fortfarande ett lapptäcke av olika etniska områden, där till och med fastighetsmäklare och poliser skiftar hudfärg utifrån vilken stadsdel vi besöker.
Den som vill ha en mjukare politisk linje och en slags universalkultur för hela befolkningen bör nog se sig om efter en annan ideologi. Det samhälle vi hade på 1960-talet där alla tittade på samma TV-kanal och pratade om samma saker vid fikaborden är förbi.
Universalism och påtvingad gemenskap kanske är överskattat? Inte för att vi ogillar eller hatar varandra, eller för att vi vill göra varandra illa, utan för att vi är olika – och vill fortsätta att vara olika. Varje region, varje stad eller by har sina särpräglade dialekter, skämt och traditioner. Förr i världen kunde de till och med ha speciella klädedräkter, och ännu längre tillbaka egna gudar samt olika små tempel och helgedomar.
Pluralism och regionalism sågs länge som något positivt, men nu har överstatlighet och globalism kommit på modet. Genom en infantil värdegrundsideologi försöker både politiker, journalister och aktivister mota folkskocken i rätt riktning. Men det blir inte rätt bara för att en elit tycker det, eller för att de plockar fram några experter, eller visar en graf. De sjunger på samma totalitära visa som alltid. Makt föder makt, och de vill bara ha mer.
Om folket skötte sig själva, levde i fred, och organiserade sig utifrån en mer spontan ordning – vilken roll skulle politikerna ha? Skulle de ens behövas, mer än till att förvalta domstolar och grundtrygghet?
Därför kommer det alltid att krävas konflikter, kriser, yttre hot, klimatförändringar, pandemier osv osv – så att politikerna kan fortsätta att ta hand om oss, likt en mor som skämmer bort ett överårigt barn, i all evighet.
Och i jämförelse med denna dystopi så upplevs kanske det hårda i libertarianismen inte lägre lika avskräckande. Utan kanske som en väg ut?
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
