Om det vore så att det heterogena socialistiska arbetarparadiset Sverige verkligen fungerade borde väl kriminaliteten vara utrotad vid det här laget?
Eller skulle det socialistiska arbetarparadiset Sverige fungera bättre om det var mer homogent?
När det gäller brott kan vi notera en del märkligheter.
Dömda för sexualbrott är till största delen av utländsk härkomst. Men i nyheterna verkar det mest rapporteras när äktsvenska lintottar exercerar sin kriminella ansvarslöshet.
Eller kriminella och kriminella, att kladda är tydligen helt okej för vissa. Om man gett sig på en stupfullt sovande kvinna kommer man undan med det också.
Det återstår att se vad påföljden blir om man tvingar upp sina fingrar i en kvinnas underliv när det spelas in dokumentärsåpor.
Med spänning ser vi också fram mot påföljden för dem som kände till övergreppet i dokumentärsåpan i hela 6 månader innan det blev allmänt känt. Där snackar vi kriminell ansvarslöshet.
I lunchrummet på min arbetsplats råder konsensus bland kvinnorna att män bara vill ha en sak. Sex.
Problemet är kanske inte att jag tycker det låter konstigt. Det kan helt enkelt vara så att jag inte är en riktigt man. Tyvärr är det så att den slutsatsen inte stämmer i rent medicinsk mening.
Jag har nämligen papper på saken. I samband med en infertilitetsutredning på 90-talet kollades jag av och befanns vara en karl utan några genetiska skavanker.
Min kvalificerade mansgissning är många män förväxlar en omdömeslöst, till och med kriminellt, utlevande sexualitet med manlighet.
Jag kan härmed meddela att så inte är fallet. Åtminstone inte i de kulturkonservativt färgade kretsar där jag rör mig. Fast det kan klart vara så att vi har fel i denna fråga också.
Syftet med livet kanske är att vara utlevande, hämningslös och omdömeslös?
Eller så lär man sig skilja på fantasier, önskningar och verklighet. Det är i själva verket ganska enkelt. I princip är det så att man inte kan rå för sina känslor, men man behöver inte agera fullt ut på dem heller.
Om något intuitivt känns fel är det ofta det. Vet man inte vad som är fel får man antingen ta sig omaket att fråga eller lära sig den hårda vägen genom att ta sitt straff.
Så går vi över till andra delen.
Kriminella musiker, så kallade gangsterrapare, verkar vara ett resultat av bidragsmigrations heliga mångfald. Om det inte vore för den skada som de ställer till med skulle jag enbart njuta av kulturetablissemangets våndor när de försöker begripa att hantera eländet.
Det verkar vara två frågor som sticker ut, förutom den vanliga om det egentligen inte bara är synd om kriminaldårarna.
Nummer 1, ska man skilja på personens privatliv och hens konst?
Svaret är att det har man väl gjort mer eller mindre i alla tider. Eller åtminstone förnekat att privatpersonen hämtat inspiration ur sitt privatliv till konstutövandet. Samt översett med konstnärens eventuella juridiska och moraliska tillkortakommanden.
Alltså går det bra att göra det nu med.
Nummer 2, hur kunde det gå så illa för personen?
Svaret är att livet huvudsakligen är mer eller mindre jobbigt för de flesta av oss. Inte blir det bättre av den inlärda hjälplöshet som samhället bidrar med genom att tro på och misslyckas med så kallad integration.
Integration sker nämligen bäst helt intuitivt. Inte när den kommenderas av kommun, region eller stat.
Integration är också en fråga om vilket antal av kulturfrämmande personer man har i ett samhälle. Ett mindre antal ger bättre integration. Den som inte tror mig kan studera Rosengård i Malmö och motsvarande områden i Göteborg och Stockholm.
Väljer ni Malmö är det bara en kort cykeltur till bostaden för bråkröret Märta Stenevi. Där kan ni tala miljö, klimat och amnestilagar med henne över en kopp nybryggt och kravmärkt kaffe.
Kanske skulle Sverige fungera bättre om det inte nödvändigtvis skulle behöva vara ett socialistiskt arbetarparadis?
Tänk om problemet är att våra höga vederbörande vill leka samvete åt allt och alla?
Fundera över det och tanken på vad som skulle hända om vi slapp Viktigpettrar, och Petronellor, som ska diktera vad som gäller!
Om vad som händer när pojkar uppfostras till ansvarstagande män, inte hämningslösa sexualdårar.
Om vad som händer när bidragsmigration inte är möjligt, när alla som kommer hit antingen har ett fast jobb från början eller en privatperson som garanterar deras uppehälle, inte en ansvarslös och bidragsläckande stat.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
