Miljöpartiet, som med den äran tävlar mot pseudoLiberalerna i grenen Sveriges minst relevanta parti, utmärker sig på flera områden. Enligt uppgifter i SvD är könsfördelningen i riksdagsgruppen 88 procent kvinnor mot 12 procent män!
Så långt har det gått hos miljöpartisterna att det delade ledarskapet för partiets riksdagsgrupp nu är ett minne blott. Janine Alm Ericson, en av riksdagsgruppens ledare och partiets taleshen inom området jämställdhet, säger på fullt allvar att det ”känts fel att lyfta upp en man att leda så många kvinnor”.
Jag får lov att anse det vara ett mastigt uttalande från en som skall vara partiets jämställdhetspolitiska expert. Menar Janine Alm Ericson att en man saknar förmåga att leda kvinnor? Är kvinnorna i miljöpartiets riksdagsgrupp så urbota förstockade av feministiska teorier att de inte kan låta sig ledas av en man, inte ens om ledarskapet delas med en kvinna? Är ett manligt perspektiv irrelevant i miljöpartiets riksdagsgrupp?
Implikationerna i övriga samhället av hennes uttalande är givetvis enorma. Mansdominerade arbetsplatser kan per definition hävda att inga kvinnliga chefer längre ska tillsättas. Samma sak, fast givetvis omvänt, gäller kvinnodominerade arbetsplatser.
Hon har i ett enda uttalande skjutit årtionden av jämställdhetsarbete i sank. Tänk vad tokigt det kan bli när kvinnor tänker själv!
Eller så är det på följande enkla vis, mina vänner och ovänner, att man just inom miljöpartiet klarar av att hantera denna fråga på ett utmärkt sätt. Vanlig hederlig elitism, med andra ord!
Miljöpartiets förvandling från ett gäng biodynamiskt drivna miljötomtar till ekolatte-sörplande elithipsters som inte känner igen en maskros om den så hoppar upp och biter dem i deras fitnesstränade rumpor är nu total. Åtminstone på riksplanet.
Till många feministers yttersta förtret är det också så att Sverige ännu inte haft en kvinnlig statsminister. Givetvis en tung börda för varje land som berömmer sig för att ligga i en så extrem framkant av jämställdhetsarbetet att man håller sig med en feministisk utrikespolitik.
Att exempelvis Finland har en kvinnlig regeringschef, ung dessutom, som kan låta sig avfotograferas i lagom provocerande kreationer är svårt att acceptera. Kanske är det därför som miljöpartiet överkompenserar så gruvligt i sin riksdagsgrupp?
Inte om man får tro miljöpartisterna!
Enligt Annika Hirvonen, den andra ledarinnan för riksdagsgruppen, samt eventuellt bråkrör och även hyresvärdinna på fritiden, beror det på helt andra saker. Varje valkrets bestämmer själv över sina listor. Dessutom, menar hon, är man (de?, he?) vana att varva sina listor. Hon passar också på att försäga sig, vilket i sammanhanget måste sägas vara hysteriskt roligt. ”-Det hade ju blivit så att vi prioriterade mannen för att han var man.”
Vi som levt med uppfattningen att politiker bland annat leder genom att föregå med gott exempel i jämställdhetsarbetet får en knäck i barnatron av ett sådant uttalande. Dessutom säger väl lagstiftningen, som riksdagen har att beslutat om, att man ska eftersträva en jämn könsfördelning? Om nu miljöpartisterna kan välja att åsidosätta den enligt eget skön gäller det, antar jag, även andra aktörer?
Så långt har det gått inom miljöpartiet att Lorentz Tovatt, en av de två i riksdagsgruppen med kombinationen av X och Y-kromosom och engagerad i frågan om hållbart mode – bl.a. utsedd till ”bäst klädda politiker” i Almedalen 2014, är nödgad att uttala sig försiktigt i Svenska Dagbladet. Man får betänka att inkomst och karriär står på spel, sålunda bäst att rulla över på rygg och blotta strupen!
Han menar att det är viktigt att folkvalda representerar olika grupper och erfarenheter i samhället. ”Men att han som man skulle ha någon speciell erfarenhet, eller kunna bidra med något kvinnorna inte kan, det tycker han egentligen inte.”.
Smaka på den formuleringen, tvivlare!
En implikation av unge herr Tovatts uttalande är självklart att alla utom män har något att bidra med. Det lämnar bara kvinnorna kvar att utforma politiken. Det militanta feministiska projektet att fullständigt krossa patriarkatet har genomförts med 100 procent framgång inom miljöpartiet.
Som tur är har man under resans gång lyckats med konststycket att göra sig helt irrelevanta. En majoritet av valboskapen, både män och kvinnor, ser med glädje fram mot nästa val och möjligheten att rösta dem bort till Yttre Långtbortistan.
Det är knappt två år kvar till nästa riksdagsval och kampen för en bättre värld fortsätter. Själv kommer jag rösta på Klassiskt liberala partiet och hålla mig för god att välja efter personens könskromosomer. Jag vill ha kompetenta politiker, inte politiskt korrekta, som arbetar med rikets lagstiftning och budget!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
