Ännu ett läsarbrev har inkommit, den här gången från en av våra diskreta finansiärer som under årets lopp gett oss många ovärderliga råd om hur vi kan förskjuta diskursen till höger men som nu beslutat att ta en mer offentlig roll givet situationen i samhället.
Mitt liv började med våld, efter att jag under 9 månader hade koloniserat min oskyldiga mors kropp och plundrat henne på näringsämnen så tröttnade jag på att blott ha ett offer att förtrycka. Förlossningen var lång och plågsam – för sådan ondska som finns inom mig hör egentligen inte hemma i denna värld – men mitt ivriga klösande gav till slut resultat och jag krälade ut i den kyliga luften och skrek ut mitt raseri, redo att visa världen vem som har alla privilegier. Till mitt stora nöje så ryggade barnmorskan förskräckt tillbaka när hon mötte min nedlåtande blick och min första handling efter mitt segervrål var att rapa ut mitt förakt för dessa ynkliga kvinnor.
Vid 5 års ålder så frågade min dagisfröken mig vad jag vill bli som stor, jag örfilade henne för hennes oförskämda nyfikenhet och förklarade torrt att jag ämnar bli en rashatare och hustrumisshandlare av rang. Jag minns ännu hur hon sedan gråtandes satt där och förklarade för mina föräldrar att de uppfostrat antikrist men min mors uppgivna blick avslöjade att hon vetat det sedan min första spark i magen. Min far å andra sidan skrockade gott åt kvinnans tårar på det sätt som bara en respektabel vit patriark kan, jag kunde se i hans ögon att hans hjärta var fyllt med stolthet över min hantering av jäntan och efter mötet så fick jag en stor glass och en klapp på huvudet.
Vid 12 års ålder arrangerade jag min första lynchning, jag stal ett dussin suddgummin från skolans förråd, gömde dem i bordsgrannen Ahmeds skolbänk och tjallade sedan till vår stränge rektor Harald. Ahmed fick frikostigt smaka på pekpinnen och det var den största stunden i mitt unga liv, jag insåg att jag hade manliga allierade som villigt tar ut sitt hat på oskyldiga vid minsta misstanken. Harald satt sig sedan ned med mig efter skoldagen var över och förklarade att folk från mellanöstern är ett rackarns tjuvpack hela bunten och det är vår plikt som vita män att hålla dem i pli. Det var sannerligen lätt att gilla Harald, till skillnad från de mjuka lärarfruntimren så var han en hård och rekorderlig karl som alltid framhävde sin position och förklarade för oss pojkar att makten är vår och vi bör inte vara blyga att använda den.
På den banan har sedan mitt liv fortskridit, jag har aldrig låtit ett tillfälle att sätta kvinnor eller utbölingar på plats gå till miste, min handflata har med glädje använts för att tukta, korrigera och uppfostra, jag har alltid använt mig av mina manliga kontakter för att se till att få de attraktiva positionerna och jag har aldrig tillåtit ett fruntimmer eller en homofil att ifrågasätta mig offentligt. Jag har kort och gott gjort allt det som anstår en riktig karl, vi är trots allt ryggraden i samhället, stöttepelarna på vilket allt vilar.
Såhär på min ålders höst så fick jag fråga, ”ångrar du inget? Ser du inte vilket lidande du och din sort har orsakat?”. Mitt ärliga svar var ”Nej! Världen är vår, vi har inte byggt och försvarat ett 6000-årigt vitt patriarkat för att förlora det nu oavsett vad pöbelhorden hittar på för rackartyg!”
Med största högaktning
Sten Hård
En skopa reaktionär, en skopa libertarian och ett kryddmått primitivist.
