På svenska ledarsidor har under det gångna året spridits narrativet om att svenskarna är ett av världens mest individualistiska folk. Det har förvånat mig flera gånger, för jag ser svenskarna som mer kollektivistiska än de flesta andra folk.
Lagsport
Jag erkänner villigt och glatt jag måste räknas som individualist. Ändå har jag fungerat bra i flera lagsporter och på arbetsplatser. Jag ser det som att jag inser vad som krävs av individen för att laget ska lyckas. Man ser ofta ganska tydligt när man står i mål. Ser man bara nacken på medspelarna, går det bra. Ser man bara ansikten, på både medspelare och motståndare, får målvakten det svettigt. Jag har stått i mål i samtliga sporter jag känner till, men jag har även varit utespelare. Så det är ingen ensidig erfarenhet.
Vanligt med kollektiv
Nåväl, individualismen. Det räcker väl att nämna jantelagen för att påminna de flesta svenskar om vad som är typisk svensk och dålig kollektivism. Från individualistiska horisont är det kollektivismen som avhåller svenskarna från att lämna SVT/SR, LO, S, M, C, MP och L, trots att man är in i märgen less på dem. För det har man en mängd rationaliseringar av anpasslighet. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.” ”Man saknar inte kon förrän båset är tomt.”
När svenskarna till slut lämnar dessa kollektivister, går man istället till det kollektivistiska SD och några få till kvinnokollektivets Fi. Att lämna kollektivet för att söka individuell upprättelse och frihet är det få som orkar.
Narrativet
Därför har jag kommit till slutsatsen att narrativet om svensk individualism som något extremt och fult, är planterat. Det är gjort med avsikt av någon som när de vänder på resonemanget erbjuder eller vill tvinga fram mer kollektivism. Någon som vill erbjuda en trygg hamn, något bekant i den allmänna röran, en ordning som återställer det lugn det kollektivistiska sovande folket saknar. Någon med ambitioner om makt över ett lättlett folk.
De tänkbara
I dagsläget kan jag bara se tre sådana kollektivistiska organisationer. Det är socialdemokraterna, sverigedemokraterna och islam. Av dessa är det tveksamt om SD är den spridning som gör det möjligt för dem att från en central position sprida narrativet om extrem individualism. Men de andra två har det definitivt och i synnerhet om de samverkar om det. Det sistnämnda kan man få intrycket att det redan är ett etablerat samarbete om man läser vad Johan Westerholm skrivit om hela hösten på hans sajt ledarsidorna.se.
När ni känner rycket i grimskaftet och alla svenskar förutsätts följa en central order till ett kollektivistiskt samhälle, kom då ihåg var ni hörde först. Dessutom har ni väl hunnit bygga upp motståndskraft, hoppas jag!
Aktuell diskurs
Historieprofessor Lars Trägård har skrivit en intressant men lite förvirrad krönika om detta i Kvartal. Bland annat verkar det som att han tar på sig att det var han som myntade uttrycket statsindividualism. Men han ger ingen förklaring till vad han menar med vare sig statsindividualism eller att Sverige är ett individualistiskt samhälle. I sista stycket skriver han:
Från vänster har man splittrat via prioriteringen av mångkultur och identitetspolitik, från höger har man offrat det gemensamma genom sin preferens för valfrihet och marknad. Båda har bidragit till att såväl berättelsen om Sverige som bygger på ett gemensamt vi, som vår gemensamma, institutionella infrastruktur har slagits sönder.
Han gör stor affär av det han kallar svenska folkets tillit till staten. Där måste han nog uppdatera sig. Svenskarnas tillit till staten fick sig en allvarlig knäck under Palmes tid och tilliten har kontinuerligt sjunkit under Carlsson, Bildt, Persson, Reinfeldt och Löfvens tid.
Blir vi överkörda?
Inte verkar det där som om han ens själv kan se någon historisk individualistisk svenskhet. Är Trägård en av de härolder som bereder vägen för ett ännu hårdare statligt kollektivt grepp om individerna i Sverige? Dick Erixon har i Samtiden också läst Trägård och drar andra slutsatser än jag av texten.
Mats Jangdal har erfarenhet från en mängd olika arbetsområden och aktiviteter. Från arbetslivet kan nämnas egenföretagande, jordbruk, chaufför, TV, tidningar, bokutgivning. Dessutom sport, idrott, föreningsliv, samhällsdebatt och bloggen Frihetsportalen.se
