Inte sällan påstås det att bolånetagare gjort sig förmögenheter genom att ha köpt ett småhus eller en andel i en bostadsrättsförening för en summa pengar, vilken till 85 % utgjorts av lånat kapital (det vill säga ”nytryckta” pengar, som skapats av banken ur tomma intet), för att vid ett senare tillfälle, efter att ha varit bosatt på stället i ett antal år, sälja egendomen till ett betydligt (i SEK) högre belopp, i vissa fall upp till 50-100 % överstigande den (lånefinansierade) erlagda köpeskillingen.
Självklart består denna nya köpeskilling, som tillkommer säljaren vid bostadsöverlåtelsen, även (i nästan samtliga fall) bestå till 70-85 % av (skapade av köparens bank) nytryckta SEK. Att dessa prisökningar, vilka enkom grundar sig i att bolag som beviljats bankoktroj av Stockholm lagligen äger rätt att bedriva falskmynteri genom att man ”lånar ut” pengar som man själv skapar ur tomma intet i samma stund som man beviljar köparen sökt bostadslån (fordran på köparen på x miljoner kronor debiteras i bankens balansräkning som en långfristig reversfordran.
Samtidigt kan vederbörande plötsligt se att saldot på bankkontot har ökat med samma summa; detta bokför banken på kreditsidan i sin balansräkning, i form av en skuld till kontohavaren på det disponibla beloppet) vilket gör att priset för bostäder i praktiken bestäms av hur höga lånebelopp (naturligtvis förekommer här även viss statlig intervention i form av bestämmelser om kapitalkrav samt regleringar vid kreditgivning till allmänhet och konsumenter) bankerna behagar bevilja bostadsköpare och -spekulanter. Hade det varit möjligt att låna en miljard för att köpa en sketen tre i Bagarmossen, så kan man ge sig tusan på att skiten hade kostat en miljard.
Att vi haft galopperande prisökningar (i SEK) på fastigheter och bostäder, liksom för aktier och andra finansiella instrument, väljer SCB emellertid att helt bortse ifrån när med matematiska modeller de trollar fram det politiskt ytterst känsliga KPI, vilket sedermera jämförs med KPI framräknat under förutvarande period, varvid man därefter oblygt behagar påstå att inflationen skulle vara skillnaden (omräknad på årsbasis) mellan dessa två påhittade värden. Eftersom gemene man själva, i egenskap av slutkonsument, tydligt bör uppleva att de reella prisökningarna med råge överstiger påstådda 2-3 % inflation, så tror jag faktiskt att vi (äntligen) kan vara nära att nå en ”tipping-point” beträffande vanligt folks syn på inflation och en ökad medvetenhet kommer förhoppningsvis innebära att var och en inom kort inser att centralmaktens papperspengar faktiskt är totalt värdelösa.
För att knyta ihop säcken med (glimrande) jämförelser i guld, så kan det i bilden här nedanför hur tydligt som helst utläsas att svenska huspriser i SEK ökat konstant sedan 1875, men efter att USA övergav guldmyntfoten 1971 blev ökningstakten plötsligt brutalt mycket brantare. Väljer man emellertid att räkna huspriset genom guldpriset i SEK, alternativt dela priset med penningmängden (M3), så förefaller bostadspriserna i stort sett varit stillastående sedan i vart fall början av 1900-talet.
Renlärig klassiskt liberal. Utan inbördes ordning; gift, trebarnsfar, göteborgare, företagare, arbetsgivare, hundägare, filantrop, jur.kand, ekonom, kristen, vegetarian, medlem i Skattebetalarna och Klassiskt liberala partiet.
