Eftersom vår lilla nordeuropeiska randstat knappast har viktigare saker att fundera över rullar arbetet med ett nationellt institut för mänskliga rättigheter så sakteliga på.
Mellan tummen och pekfingret kommer uppstarten i år att gå på 25 miljoner skattekronor. Därefter beräknas ett nationellt institut för mänskliga rättigheter kosta cirka 50 miljoner skattekronor per år.
Som av en händelse har Elin Gustafsson, riksdagskvinna för socialdemokraterna, redan ställt en formell fråga till Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) om institutets framtida placering.
Enligt Elin Gustafsson skulle det göra sig utmärkt i Lund. Som skäl anförs ”den akademiska kontexten som Lunds universitet med Raoul Wallenberg institutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt samt närheten till Malmö universitet utgör.”.
Jag kan bekräfta att den akademiska kontexten är djupt rotad i Lund. För vissa av de därstädes varande individerna av den mer attackfeministiska sorten är den till och med så djupt rotad att den allvarligt inkräktar på verklighetsförankringen. Lund är nämligen den enda stad i Sverige där jag på stående fot blivit utskälld av en ung kvinna för att ha tillhört patriarkatets förtryckarapparat när jag öppnade och höll upp en dörr åt henne.
Att just Elin Gustafsson tycker att Lund utgör en utmärkt placeringsort kan annars ha att göra med hennes arbete som kommunalråd i staden mellan 2014 och 2018.
Ren bonusinformation är att Elins nuvarande riksdagsuppdrag är ett resultat av att Morgan Johansson, som har en viss anknytning till Lund, utnämndes till justitieminister 2018 och att hon med socialdemokratiska mått mätt måste anses som välutbildad. Hon har i formell mening dubbla kandidatexamina.
En som till och med jag betraktar som rejäl i statsvetenskap samt en i så kallad genusvetenskap. Den senare låter, om jag ska vara ärlig, lite som hitte-på. Det är vidare högst oklart vilken av dessa examina som tjänar henne bäst i hennes funktion som ledamot i trafikutskottet.
I Sverige är det så att regeringen är ytterst ansvarig för att de mänskliga rättigheterna tillgodoses i landet.
Ansvariga statsråd är den redan nämnda Amanda Lind (MP) och utrikesministern Ann Linde (S). Vad gäller den senare får man väl hoppas att hon har bättrat sig något sedan fadäsen med körkortsregister som lades ut på entreprenad till främmande land. Å andra sidan kan man kanske tänka att folk i diverse hemliga och skyddade befattningar inga direkt mänskliga rättigheter har.
Eftersom två ministrar delar på ansvaret, sannolikt för att båda ska kunna skylla på varandra om det mot förmodan skulle gå snett, så delas arbetet mellan två departement, arbetsmarknadsdepartementet och utrikesdepartementet.
Såsom konstruktionen ser ut, arbetsmarknadsdepartementet leds nämligen i formell mening av av en tredje stjärna; arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S), blir maktförhållandena ytterst oklara och därmed helt perfekta för en regering som önskar noll och intet i ansvarsutkrävande samtidigt som man gärna solar sig i glansen av sitt stora ansvarstagande.
I Sverige skyddas redan de mänskliga rättigheterna genom grundlag och andra lagar och förordningar. Dessutom gäller den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som lag i Sverige sedan år 1995.
Det finns även andra internationella överenskommelser mellan stater som säger att det ska finnas mänskliga rättigheter.
Stat, kommun och landsting ska bland annat:
#se till att alla människor får sina grundläggande friheter,
#skydda människor mot övergrepp,
#ge människor deras grundläggande behov,
#stoppa diskriminering av människor på grund av kön.
I Sverige är det också så att det finns flera sätt att få sin rätt utkrävd. Om du anser att dina mänskliga rättigheter kränkts kan du begära omprövning, begära domstolsprövning och i förekommande fall begära granskning av ett svenskt granskningsorgan.
Har en myndighet kränkt dina mänskliga rättigheter vänder du dig till Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK).
Gäller frågan diskriminering vänder du dig till Diskrimineringsombudsmannen (DO).
Om kränkningen rör Barnkonventionen, kan du vända dig till Barnombudsmannen. Om kränkningen har koppling till din skolgång, kan du vända dig till Barn- och elevombudet, som har möjlighet att granska det som inträffat.
Det finns också en rad andra statliga och icke-statliga granskningsinstanser som tar emot klagomål från enskilda, bland annat Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Pressombudsmannen, Finansinspektionen och Advokatsamfundet.
I Sverige tycks det med andra ord inte saknas en väl utbyggd apparat för att tillgodose medborgarnas, eller för den delen ickemedborgarnas som bara är här ändå, behov av stöd i kampen för mänskliga rättigheter.
Saken är givetvis den att MR-demokratin¹ som miljöpartiet och den övriga vänstern driver skiljer sig kraftigt från medborgardemokratin, att folket bestämmer över hur landet styrs. I en MR-demokrati är ett antal universella principer överordnade demokratin som vi känner den.
Sveriges regering går till och med i pressmeddelandet om institutets tillblivande så långt att man skriver att vi lever; ”I tider när de mänskliga rättigheterna allt oftare ifrågasätts”.
Det får en osökt att stillsamt undra vilka hållhakar miljöpartiet egentligen har på socialdemokraterna? Rörliga bilder när grabbgänget kring Löfven kör ut med ful-dieseldrivna snöskotrar och klubbar sälungar, eller något ännu värre som inte ens jag kan fundera ut?
Eller är det så enkelt som jag tror, att (S), (MP) tillsammans med (C) och (L) helt enkelt inte orkar med den särdeles tunga och tråkiga vardagen?
Att för dyra skattepengar inrätta ett nationellt institut för mänskliga rättigheter är en i andra frågor impotent koalitions yttersta bevis på handlingskraft.
Låt vara att Sverige sedan långliga tider slår knut på sig själv för att tillvarata mänskliga rättigheter för alla möjliga och omöjliga grupper av människor. Möjligen undantaget tanke- och yttrandefriheten för stingsliga typer som undertecknad.
Dessutom, vem kan möjligen vara motståndare till mänskliga rättigheter som låter fint och riktigt på alla vis?
Jag kan på rak arm påstå att till exempel personalen på landets intensivvårdsavdelningar samt många som bor på äldreboenden i riket nog önskat annorlunda prioriteringar. Sjukvård och beredskapslager är dock grått, trist och allt för handfast. Bättre att fluffa ut i ämnet mänskliga rättigheter.
Den svenska skolan skulle också behöva en uppryckning så att barnen på en viss skola i Göteborg kunde få matteläxorna rättade av lärarna. Lärarna, kanske inte innehavare av den absoluta spetskompetensen (eller, hemska tanke, de mest kompetenta man kan tänka sig!), ville nämligen inte förstöra de små livens självförtroende genom att rätta läxorna.
Också det är liksom för jordnära för våra höga företrädare. Man kanske anser att ignorans och dumhet är en mänsklig rättighet?
Vi väntar för övrigt med spänning på en ny myndighet för att stärka det psykologiska försvaret samt en myndighet för romska frågor.
Om vi med myndigheter begränsar oss till statliga förvaltningsmyndigheter är antalet 249 stycken. Snart nog kan vi ha passerat 250-strecket och, beroende på vilka hållhakar eventuella koalitionspartner till framtida regeringar har, inte ens himlen sätter en gräns för hur många fler det blir.
Jag tycker det är dags att sätta stopp nu. Istället för att utveckla myndighetsfloran är det dags för en rejäl upprensning.
Säg nej till vänsterns myndighetsskapande!
- Mänskliga rättigheter-demokratin
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
