Jag läser i morgontidningen att socialdemokraternas ”corona-effekt” är bruten, nu sjunker partiet i opinionen igen! Måhända går vår käre ledare, fyrbåken och landsfadern Löfven, omkring i Sagerska palatset och muttrar om att otack är världens lön i dessa bistra tider?
En mycket rimlig bedömning från hans sida borde vara att det inte finns något att invända mot hans ledarskap. Något betydande av den varan har han ju inte visat under sin tid vid rodret för det som fordom var Sveriges statsbärande parti.
Vad han då inte riktigt begriper, eller hans rådgivare inte begriper, är att det svaga opinionsstödet bottnar just i frånvaron av sagda ledarskap.
En tolkning man kan göra är att socialdemokraterna har förvandlats till en stor fet och slö katt som föredrar att ligga på en fönsterbräda och sola sig i glansen av makten. Samhället och systemet har man ganska effektivt lyckats manipulera till ett jämlikhetsvurmande och genuscertifierat trams. Återstår alltså bara att administrera och fintrimma det till ytterligare nivåer av perfektion.
Plastpåseskatten har exempelvis redan gett resultat på internationell nivå! Den som följer nyheterna kunde igår konstatera att andelen plastpåsar på engelska stränder nu understiger andelen munskydd.
Med socialistisk logik borde det alltså vara så att Sverige per omgående bör införa en kraftig beskattning på munskydd. Vi får ju hålla i minnet att en av anledningarna till att plastpåseskatten kom till är att Sverige är ett land som går före. Eller som vissa av oss ser det, ett land som anser sig vara lite förmer än andra och gärna skriver dessa andra på näsan från våra höga hästar.
Opinionsundersökningen ger fler glädjande besked än opinionstapp för socialdemokraterna. I samma undersökning parkerar deras regeringspartner stadigt under 4 procent. Det är nästan så man överväger att bli religiös och ägna de knappt återstående två åren till nästkommande riksdagsval åt bön för att hålla miljöpartisterna utanför allt vad riksdag och regering heter! Men vid närmare eftertanke inser jag att det kommer de nog klara helt utmärkt på egen hand.
Den dåliga nyheten är att pseudoLiberalerna lyckas hasa sig över riksdagsspärren. Nyttan med ett sådant parti i kammaren är sannerligen en gåta för de flesta av oss.
Senast det begav sig tvekade de inte att sätta kniven i ett borgerligt samarbete och kasta sig in i JÖK-boet. Mest för att de hyser en märklig avsky för ett annat kryptosocialistiskt parti, nämligen SD.
Så långt ifrån varandra kan jag inte tycka att pseudoLiberalerna och SD står. Båda vill exempelvis ha en massa skatter från folket och tror sig veta bättre än den enskilda medborgaren om hur denna ska leva sitt liv.
Med andra ord kan jag konstatera att opinionsläget ser ut ungefär som jag förväntat mig. Vid nästa val skyndar nog oroliga väljare till valurnorna för att rösta på samma skrot och korn som dem vi har på de högre taburetterna i dag.
Om vi ska vara helt ärliga är det ju så att problemet inte enbart är våra politiker. Själva systemet är inte helt friskt det heller.
Ett av dess allra mest grundläggande brister är kanske inte demokratin som sådan, men väl resultatet av demokratin i svensk tappning.
På den tiden det begav sig var det nämligen så att samhället var behäftat med rejäla orättvisor. För många människor var livet på intet sätt en dans på rosor och arbetarrörelsen utgjorde ett rimligt alternativ för ett bättre liv.
Men en sak är säker, makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut mera!
I dag kan vi konstatera att folket, eller väljarna av makten, är hårt uppbundna i en form av klientelsystem till sina politiker. Eller snarare välfärdsfördelare, som väl är en mer relevant benämning på den.
Problemet med våra riksdagspartier är att de alla är av samma sort. Riksdagspartierna tror verkligen att deras politik, vilket huvudsakligen går ut på att bestämma var folket ska lägga sina pengar på, kan göra en väsentlig skillnad för medborgarna. De flesta medborgarna tror uppenbarligen också på den tanken eftersom de röstar på riksdagspartierna.
Gradskillnader finns givetvis. En del av partierna tycker med fördel att pengarna ska delas ut till allt och alla. Bara ett av partierna, det som har en partiledare som klarar både golfrunda och migrationspolitiska samtal på en och samma gång, anser att de under hot om våld insamlade stålarna huvudsakligen ska tillfalla etniska svenskar.
Som klassisk liberal anser jag att pengar är något som den enskilda medborgaren vet bäst att själv bestämma över, precis som det mesta med livet. Staten, om en sådan skall finnas, får egentligen bara ha en enda uppgift. Nämligen att garantera min frihet.
Om vi ska hårdra det, och det ska vi väl för att få folk att begripa, så ska det parti jag röstar för, på aggressivast möjliga sätt arbeta för att lämna mig i fred.
Uppenbarligen är det en tanke som inte går hem i stugorna.
Vi måste förstå varför det är så om vi ska kunna nå framgång bland väljarna!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
