Kultur- och utbildningsväsendet har länge befolkats av vänstermänniskor, som tagit på sig rollen att fostra alla oss andra som inget begriper. De har sedan 1968 tagit över konsten, arkitekturen, universiteten och skolorna. Idag träffar du knappast på en enda konservativ person i dessa korridorer. Den bortskämda babyboomer-generationen fann sin hobby i att bli världsförbättrare och revoltörer. Redan då var kommunismen på dekis, men den återuppstod som ungdomsrevolt och pacifism. Fast blott på ytan, i de kommunistiska cellerna läste man Marx, Lenin och Mao, världsrevolutionen väntade.
Myndigheter och offentlig förvaltning är också ett starkt fäste för de med värdegrundssymptom. Genom att bli en del av stat, kommun och landsting så kunde man påverka rikets omdaning. Då landet Sverige inte har ministerstyre så tillfaller väldigt mycket makt till ovalda tjänstemän, som kan förhala eller påskynda beslut och ärenden, allt utifrån sina egna preferenser, djupt nedsjunkna i den socialistiska marinaden.
Medierna är ännu ett tillhåll för de åsiktskorrigerade och aktivistiska medborgarna. Många undrar hur det kunde bli så här? Journalisterna skulle ju jaga politikerna och gräva fram allsköns skandaler, ställa dem mot väggen. Så blev det inte. Nu stryker media statsmakten medhårs. Inga tunga frågor ställs till inkompetenta ministrar, inga avslöjanden om slöseri och korruption. Media har själva blivit ett slukhål för skattemedel. Skattebetalarna öser pengar över de alltmer impopulära mediehusen i form av presstöd. Därutöver har vi även statstelevisionen och radion. Även om det låter lite dammigt, jo de finns på riktigt, och kostar miljarder. Många journalister får sin lön indirekt via skatterna. Givetvis biter de inte handen som föder dem.
Privata vårdhem, vårdcentraler och skolor är egentligen inte privata i Sverige, utan de betalas med skattemedel, blott driften är privat. Man kanske kan säga att politikerna lagt ut verksamheten på entreprenad, och det blir något billigare och oftast lite bättre kvalitet. Fast även här skapas ett beroendeförhållande till politikerna och statskassan. Bidragsentreprenörerna måste hålla sig väl med statsmakten, de är ofta tidiga med att introducera genuscertifierade toaletter och diskutera mikroaggressioner.
Och slutligen har vi de vakna storföretagen, som Google, Apple, Lego, H&M och många fler, som gärna hakar på de senaste vänstertrenderna. Några av dem donerar miljoner till irrationella och marxistiska organisationer som Black Lifes Matter. Utan att ens ta reda på vad de egentligen sysslar med, eller vad deras egentliga mål är, så donerar de pengar för att framstå som goda. En slags illvillig godhetssignalering som i slutänden bidrar till att sänka polisens budget, och lämna fältet fritt för kriminella och upprorsmakare. I New York har våldet ökat lavinartat sedan poliserna tunnats ut. Vi tackar storföretagen för det.
Snart har alla gått över till den onda sidan, och blivit mekaniserade automater som raljerar slagord i kör. Blott ett fåtal frihetskämpar återstår, som bidar sin tid, och allra mest hoppas att allt bara är en lång ond dröm.
Illustratör, klassisk arkeolog, stenvändande strandvandrare.
