Vår käre ledare och statsminister Stefan Löfven har pekat med hela handen i media efter senaste veckans dödsskjutningar. Med all den vishet (?) han besitter pekar han ut partyknarkande och skolk som två viktiga orsaker.
Men vi börjar, som man bör, med att försöka besvara frågan om botten nu är nådd. Har det gått för långt när en nybliven mor, med barnet i famnen, avrättas på öppen gata i Malmö? Eller när en ung nygift kvinna skjuts ihjäl genom ett köksfönster? Är problemet att dessa två händelser inträffar samma vecka?
Svaret på den frågan är givetvis nej. Botten nåddes för länge sedan. Nu gräver/skjuter/spränger vi bara ner oss ännu djupare.
Min blygsamma åsikt är att det fyraåriga flickebarnet som sprängdes till döds som medpassagerare i en bil i Torslanda var ett sällan skådat lågvattenmärke. Året efter kastades en handgranat in i ett flerfamiljshus i Göteborg. En åtta år gammal pojke avled av skadorna.
Jag förstår alltså att gräddan av vad landet kan producera i politisk dådkraft lägger pannorna i djupa veck för att styra skutan Sverige på rätt väg igen. Det är nästan så att gnisslet från kugghjulen hörs hela vägen från Rosenbad till min blygsamma bostad på västkusten!
Efter vederbörligt sammanträde, s.k. krishantering, skickas statsministern i egen hög person ut till media och identifierar skarpsynt problemen, nämligen partyknarkande och skolk.
Jag är personligen ingen vän av droger, gammal missbrukare som jag är, utan ser knark som bajs. Men om folk nu nödvändigtvis har behov av supa, knarka och förnedra sig på annat sätt kanske staten ska ta och bli mindre repressiv. För Sverige är det, till kriminaldårarnas lycka, en sorgligt oprövad modell. Folk slutar inte med helgnöjena för att Löfven är bekymrad.
När det kommer till skolan och skolk så bevisar det ju bara den frihetliga hypotesen att våra barns utbildning är på tok för viktig och delikat för att lämnas i händerna på en statsmakt som förlorat kontrollen. Eller så går staten in med all kraft och försöker applicera lite av sina narkotikapolitiska principer på grundskola och gymnasienivå. Tvinga kravallknotten att utbilda sig, helt enkelt. Gnöla inte och inför nolltolerans mot skolk, tvinga folk på riktigt!
Det går inte heller att utesluta att det ligger en havererad migrationspolitik och jäser i allt detta elände. Vid nästa regeringssammanträde kunde det vara tacknämligt om regeringen tog upp volymmål för repatriering av flyktingar. Uppenbarligen finns det individer och grupper som hårdnackat ger blanka den i att ens försöka integrera sig det minsta i vårt samhälle.
Straffrättsligt finns det egentligen bara en väg att gå. Det finns tyvärr individer som genom sina kriminella handlingar på livstid avsäger sig rätten att gå lösa. Jag är av flera lätt insedda skäl motståndare till dödsstraff. Två av dessa är att det är rättsosäkert och ett sätt att komma undan för lätt. För en del kriminaldårar är den amerikanska fängelselösningen ”Super-Max”, av vissa kallat för en kliniskt ren version av helvetet, den enda lösningen. Spränger man barn i luften med bilbomber och handgranater, avrättar nyblivna mammor med spädbarn i famnen, eller skjuter ihjäl en artonårig nygift kvinna genom ett köksfönster är man kvalificerad för straff på sådana anstalter. Då kan man inte ha som mål att rehabilitera, bara straffa.
Vad vi ser i Sverige är resultatet av en havererad statsmakt som perverterar civilsamhället. Ett socialistiskt samhällshaveri av gigantiska mått. Staten är för stor och otymplig, dess medborgare förledda av oväsentligheter kring klimat, flygskam och oönskade krav på solidaritet. Vi borde alla skämmas för att vi tillåtit det gå så långt.
Men mest av allt borde dom politiker som står handfallna mitt i all denna röra skämmas. Och när barnet som nu tvingas växa upp utan sin mamma är tillräckligt stor ska ni be det om förlåtelse. Det minsta man kan begära av en stat med Sveriges höga tonläge och svansföring är att en mamma med ett spädbarn i famnen inte blir avrättad av kriminaldårar!
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
