För oss lite äldre och särskilt då för de av oss som har tillbringat några år utomlands så blir det i många sammanhang väldigt tydligt vilket anslag den kulturmarxistiska värdegrundsindoktrineringen har haft på det svenska samhället under de senaste årtiondena. Allra helst då på de medborgare som är födda under de två sista decennierna under det förra seklet och framåt.
VARNING: Denna text är av generaliserande natur och kan uppfattas som kränkande av yngre personer!
Om någon idag skulle vara ”självmordsbenägen nog” att ens våga ta upp en diskussion om värdegrundsaxiom som “alla människors lika värde” och “jämställdhet” eller för den delen om mänskliga rättigheter såsom konventionen om “sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter” i ett forum med yngre deltagare så skulle denne “avfälling” direkt mötas av klentrogna blickar och darrande underläppar. Dessa “värdegrundsaxiom” och “mänskliga rättigheter” verkar idag av dessa generationer uppfattas som “av naturen givna och eviga universella sanningar” vilka aldrig någonsin får varken ifrågasättas eller ens diskuteras?
Här ställer sig då vän av åsikts- och yttrandefrihet frågan “hur har det nu kunnat blivit så här”? Men när man tänker efter lite så är det nog kanske inte så konstigt? Dessa yngre generationer har till skillnad från oss “lite äldre” blivit indoktrinerade i dessa kulturmarxistiska värdegrunder under hela sitt liv. Både genom förskolan och skolan där pedagogerna uttryckligen har att implementera dessa värdegrunder i barnens och ungdomarnas vardag men även genom gymnasieskolor, universitet och arbetsplatser där varje institution och företag med självaktning återkommande och ”enkelriktat” presenterar “sina” värdegrunder för studenter och medarbetare. Allra helst då inom arbetsplatser i offentlig regi.
Att denna långsiktiga och idoga värdegrundsindoktrinering har varit effektiv går väl knappast att betvivla när man i politiska diskussioner ofta möts av yngre generationers “klentrogna blickar och darrande underläppar”? Varje försök till invändningar mot den idag förda politiken möts här direkt utifrån dessa värdegrunder av väl inövade och primitiva härskartekniker. De svar man får är både “förutsägbara och mekaniska”. Vanligtvis så slutar alla sådana försök till en seriös diskussion med att man relativt omgående blir tillskriven ett eller flera epitet så som rasist, fascist, nazist, sexist, misogyn, homofob eller islamofob. Ramarna för “åsikts- och yttrandefriheten” är här således redan satta. Vi får säga “precis vad vi vill” så länge vi håller oss inom ramarna! Och utrymmet inom dessa ramar blir sakta men säkert allt trängre och trängre.
För kulturmarxisterna så räcker det här dock inte enbart med värdegrundsindoktrinering. ”Språket styr här även över tanken” och därför måste även språket förändras så att det lättare skall kunna gå att uppnå det “jämställda och därmed även rättvisa” Utopia. Här kan man inte annat än skratta åt “likhetsfeministernas” ansträngningar att ersätta pronomen som “han” och “hon” med “hen” för att på så vis i sann genuspolitisk anda “tvätta bort” alla spår av de i deras värld “kulturellt och socialt betingade könen”. Frågan är här bara om inte just det skrattet riskerar att fastna i halsen när man inser att detta nya “könsneutrala” pronomen i allt högre utsträckning har börjat användas av den svenska staten i offentliga publikationer?
”Naiva idealister” och rena drömmare har alltid funnits inom politiken. Sådana människor behövs nog också som nytänkande idésprutor och visionärer inom en i övrigt hård realpolitik. I de allra flesta fallen så har nog dessa idealister och drömmare utgjort en minoritet och därmed också kunnat balanseras upp av mer jordnära och pragmatiska politiker i en förmodat fruktsam symbios. Politiken och därmed även demokratin mår nog bara bra av en lagom avvägd mix av ”idealister och pragmatiker”?
Problemet idag handlar dock inte om denna mix utan mer om att våra från födseln “värdegrundsindoktrinerade generationer” nu har tagit över och börjat bli dominerande inom både politik, förvaltning och media. Hur skall exempelvis våran tredje statsmakt media på ett objektivt och kritiskt sätt kunna granska både politiken och förvaltningen av landet när dom själva delar “samma värdegrunder” som de politiker och tjänstemän som de är satta att granska? Här kan väl medias mycket följsamma och okritiska rapportering under ”pandemin” lyftas fram som just ett tydligt exempel på hur media i mångt och mycket verkar ha omvandlats till en ”maktens megafon”?
Hur skall dessa “värdegrundsindoktrinerade generationer” någonsin kunna förstå att just deras “objektiva” värderingar är resultatet av en “politiserad” värdegrundsindoktrinering och absolut inte några “av naturen givna och eviga universella sanningar”? Att politisk värdegrundsindoktrinering i slutändan alltid blir självgenererande och därigenom också skapar en för demokratin mycket farlig politisk rundgång har vi väl sett åtskilliga exempel på under historiens lopp? Inte minst i Europa under det förra århundradet. Är det någonstans där en ideologisk mångfald verkligen skulle vara berikande så är det väl helt klart inom just den svenska politiken?
Kämpar för åsikts- och yttrandefrihet. Så länge vi får säga vad vi tycker och tänker, så är inte slaget förlorat. Allergisk mot ”värdegrunder”, ”politisk korrekthet” och ”tvingande” kollektivism. Anser även att vi bör lämna EU med omedelbar verkan.
