Politiskt program efterlyses

Politiskt program efterlyses 1 I Newsvoice kunde man den 15 oktober läsa en intressant artikel om ”lockdownism”, alltså den samtidiga reaktionen i stort sett världen över på coronapandemins utmaningar, nämligen att stänga ned hela samhället för längre eller kortare tid. Det vill säga lockdown som en politisk filosofi eller doktrin. Artikeln är så bra så jag länkar till den istället för att skriva mer om dess huvudbudskap.

Märkligt nog tycker jag, inleds den med ett påstående som jag tycker inte stämmer på klassisk liberalism eller libertarianism: Varje politisk ideologi har tre element: en vision om helvetet med en fiende som måste krossas; en vision om en mer perfekt värld; och en övergångsplan från det ena till det andra.

Kan inte påminna mig att liberalismen eller något liberalt parti identifierat ett helvete, annat än ofrihet generellt. Inte heller har de någon plan för övergången. Det är som om liberaler tror att bara de får makten så faller allt på plats helt naturligt. Därmed blir liberalism och liberal politik något diffust och oklart för alla som inte har läst in sig på dess idéer.

För väljaren som ställer sig frågan, what’s in it for me, eller vad fan får jag för pengarna, finns inget färdigt slagordssvar. J.S. Mill skriver i första kapitlet i Om Friheten: ”Den enda frihet som förtjänar sitt namn är strävan att nå vårt eget bästa på vårt eget vis, på villkor att vi inte försöker hindra andra att nå sitt, eller störa deras ansträngningar att nå därhän.”

Det är heller inget svar på vad partiet eller liberalismen ger väljaren i konkret förmån. Det är ingen beskrivning av nuvarande helvete eller hur den perfekta världen ser ut, eller hur man kommer dit. Inte för den som inte har köpt liberalismens idé. Men för den som har det räcker i princip denna enda mening. Liberalismen ger dig löftet att du får skapa din egen lycka.

För den som inte har någon egen drivkraft, ingen plan, inget mål, är det löftet snarare ett löfte om misär. Det liberala samhället kräver egen ansträngning ju! Det är inte alla som är lockade av det. Somliga är rent av mer lockade av möjligheten att snylta. De skulle aldrig rösta på liberala förslag.

Ändå är liberala partier världen över frikostiga med att ge förmåner till dem som vill snylta, som inte hyllar liberala värden. Därmed undergräver de liberala partierna sin egen betydelse och existens.

För att bli något att räkna med måste de liberala partierna göra det som Jan Norberg skriver om, beskriva dagens socialistiska system som ett helvete, visa upp vinsterna med ett frihetligt liberalt samhälle, samt peka ut vägen härifrån och dit.

För mig består helvetet exempelvis i att äganderätten inte respekteras. Det gäller jord och skog, men även egna hem och sommarstugor. Det gäller också sådana saker som att tullen inte efterfrågar äganderättsbevis på sådant som förs ut ur landet på lastbil.

Ett annat helvete är att arbetsmarknadens parter tillhålls bestämma villkoren på arbetsmarknaden, även för den som inte är medlem i någondera part. Därmed tar inte staten sitt generella ansvar för medborgarnas lika rättigheter. Inte heller bevakas medborgarnas generella rättigheter när arbetsmarknadens parter blir myndighet över kompetenser och licenser, med godtycklig rätt att upphäva erhållen licens. Detta monopol över 80% av medborgarna med rätt att utestänga övriga 20% måste upphöra.

Att vården är näst intill 100% i offentlig regi, att privata skolor är så få och motarbetas, är andra fenomen som tillhör det socialistiska helvetet. Att byråkratin berikar sig själv och beskriver den lagstiftning den önskar ha. Detta är exempel på det helvete socialismen skapat och som liberalismen borde bekämpa.

Vägen dit är mycket enkel. Liberala partier måste ha konkreta förslag att stifta lag om i parlamentet dag ett vid maktövertagandet. Då ska det inte utredas i 3 år för att eventuellt lagstiftas precis innan ett val. Tala om att det kommer att bli en omställning som kommer att märkas. Till skillnad från det ”change” Obamas demokrater och förnyelse som svenska partier försöker sälja, men som aldrig blir någon förändring som märks.