Rösträtten!


Rösträtten! 1

Med knappt 2 år (?) kvar till nästa val är det dags att på allvar börja fundera över vad det är som inte fungerar i det svenska politiska systemet.
Är det politikerna som bär hela skulden?

I Sveriges Riksdag har vi för närvarande åtta partier, två stycken i regeringsställning i kraft av ett maktavtal med två av de återstående partierna. Återstår alltså fyra stycken partier som i teoretisk mening kan sägas driva någon form av oppositionspolitik. Det är upp till var och en med rösträtt i allmänna val att bedöma huruvida rikets styrelse från förra valet till dags datum har skötts med framgång.

De flesta som gör den bedömningen, givetvis från sina egna politiska utgångspunkter, vill nog svara att varken riksdag eller regering sköter sig med någon större framgång. Möjligen gäller inte denna slutsats de allra mest förhärdade av socialdemokrater och miljöpartister. Mest troligt för att dessa partier har en förmåga att söka makten för dess egen skull, inte för att man nödvändigtvis vill göra landet Sverige till en bättre plats att leva på.

Bland medlemmar i Liberalerna borde det dock knorras en hel del. Partiet riskerar högst påtagligt att utplånas om inte det snart blir lite drag under de foträta skorna på det partiet.

Det som är märkligt i sammanhanget är att valmanskåren, från höger till vänster, brukar vara överens om att problemet är politikerna. Fast inte nödvändigtvis dem från de partiet de själva röstar på, givetvis. Det är sällan hörs det någon självkritik från väljarna rörande sina egna val. För att citera en av mina favoritförfattare, Douglas Adams, det är Någon Annans Problem.

Låt mig alltså skriva valmanskåren på näsan. Det är i huvudsak ert eget fel att det ser ut som det gör och lösningen på problemet är mycket enkelt. Vi måste begränsa den allmänna och fria rösträtten.

Idag är den enda meriten man behöver ha för att få rösta i riksdagsval att man fyllt arton år senast valdagen. Som en jämförelse kan man konstatera att åldersgränsen för att handla spritdrycker på Systembolaget är tjugo år. För att köra bil måste du ha en för ändamålet särskilt utställd licens.

För politiker är det givetvis rena drömläget för att enkelt kunna manipulera människor som inte begriper sitt eget bästa. Vanligtvis genom att utställa löften om transferering av pengar från rika till fattiga, ta hårdare tag mot brottslingar eller bara allmänt, fast på hedersord, försäkra väljarna om att honung skall flyta i vattendragen om rösterna läggs på ett specifikt parti.

En absolut grundläggande krav för att få rösta i fria och allmänna val bör vara att man bidrar med sina egna pengar till landets kassa. Detta innebär per definition att samtliga anställda i statlig, regional och kommunal tjänst undantas från att rösta. Dessa avlönas nämligen med skattepengar som den produktiva delen av befolkningen tvingats betala i skatt. På så sätt löser man problemet med att människor anställda för våra skattepengar riskerar att rösta på politiker som alltför vårdslöst älskar offentlig förvaltning. Självklart skall det också vara så att den som själv ställer upp på valsedlarna undantas från rösträtten.  Den som är i fängsligt förvar eller i övrigt huvudsakligen har sitt uppehälle betalt av det allmänna genom olika bidrag nekas också rösträtt.

Fördelarna med detta system är att den del av befolkningen som verkligen har något att förlora på en alltför frikostig politik inom alla olika områden tillåts göra sin röst hörd. Samtidigt förlorar politikerna sina främsta incitament att fördela skattepengar i akt och mening att skapa ett patron-klientelförhållande. Rätten att rösta blir en fråga för dem som tvingas stå för kulorna, inte något som anses vara en allmän och något oklar rättighet på grund av att man uppnått en viss ålder.