I juli dog min pappa. För en vecka sedan uppfyllde vi med gemensamma krafter hans sista vilja och spred askan i havet utanför hans födelsestad. Återstår då att slutföra bouppteckning och enligt konstens alla regler deklarera dödsboet, dela ut arvet och slutligen avveckla ett liv.
Min far var inte en helt okontroversiell människa. Som politiskt aktiv inom SD besvarade han en fråga från en nämndsordförande i kommunen om vad han hittat på i helgen med ”att jag karterat för ett nytt koncentrationsläger”. Slutet av sitt yrkesliv tillbringade han med att vaka över passagerarfärjans Estonias gravfrid.
Men mer än något annat var han ett barn av sin tid, en tvättäkta 40-talist.
Det kan vara lätt att reta sig på människor av den generationen som tillbringat hela sitt liv i statlig tjänst. Så också på min pappa. Till saken hör givetvis att människor som jobbat som fartygsbefäl, med därtill hörande ansvar för människor och ting, utvecklar en särskilt förhållningssätt till sin omgivning. Dessutom började hans karriär inom flottan på den tiden när militärens huvudsakliga uppgift var att försvara landet, inte att förmedla en god och riktig värdegrund byggd på inkludering och allas lika värde.
I pappas ungdom som kanin i flottan, stamanställd nykomling, förväntades man lyda och vara lycklig.
Givetvis var det ingen överraskning att pappa blev aktiv sverigedemokrat.
De politiska slutsatser han drog är, givet hans uppväxt i ett arbetarhem och långa karriär i statlig tjänst, fullständigt rimliga. Han blev aldrig sur över mina retfulla försök att provocerande jämföra honom med en socialdemokrat från 40-talet. Självklart för att jämförelsen är ganska bra.
Sverigedemokraternas största tillgång är att de ger människor som saknar den gamla goda tiden, när ordning och reda rådde i ett etniskt och kulturellt homogent Sverige, hoppet åter. Dessa människor ser inte den förlorade individuella friheten som SD-politiken ger upphov till som ett större problem utan snarare som en av de största tillgångarna.
Till övriga partiers lycka hör att SD inte i tillräcklig stor omfattning har lyckats rekrytera balanserade typer som min far på gräsrotsnivå. Personer som är redo att göra sin plikt snarare än att sitta och häva ur sig otrevligheter på Facebook och i lokalpressen. Som gör grovjobbet i fullmäktige och nämnder snarare än avfotograferas med hakkorsbindlar.
Om pappa uttalade saker begrep han att göra det ansikte mot ansikte, som det om att kartera för koncentrationsläger.
Att jämföras med nazister förstod jag att pappa blev upprörd över. Hur det nu än är med ett partis bakgrund och rötter kan man konstatera att de flesta politiska inriktningarna i Sveriges riksdag har en smutsigt bagage att släpa omkring på.
Det godhetsposerande som sysselsätter riksdagspartierna idag kan inte göra någon med historiska baskunskaper särskilt stolt och glad. Värst är det givetvis med vänsterpartister och socialdemokrater, att de borde skämmas ögonen ur sig är givetvis bara förnamnet.
För pappa, historiskt intresserad och kunnig som han var, var det som att svära i en kyrka när ultravänstern i svensk politik förnekade sin bakgrund. Han fann det ytterst njutningsfullt att i e-brev påpeka för (V) att Nordkoreas diktator fyllde år och i god ordning borde hyllas av sina svenska vänner såsom fordom skett med kamrater ute i världen.
För mig var pappa en ovärderlig tillgång för mina barn och före detta hustru när jag själv inte kunde axla rollen som pappa.
Jag har en gnagande känsla av att jag inte tackat honom tillräckligt för vad han gjort. Men under vår sista julfirande kunde vi reda ut det mesta av mina stolligheter och landa i slutsatsen att det varken var hans eller mammas fel att det blev som det blev.
En av pappas största tillgångar som far var hans absoluta frånvaro av långsinthet. Han hedrade uppriktighet och gillade raka puckar. Den som gjorde sin plikt och till fullo begrep att axla sitt ansvar var för honom en god människa.
Pappa var sålunda ett barn av sin tid. Han sörjde för sin familj och sitt land. Den moderna sillmjölke-vänstern förskräcks givetvis över livsvalet att under långliga tider lämna familjen, hemmafru och barn, ensamma för att dag ut och in arbeta för ett starkt invasionsförsvar eller upprätthålla Sveriges export/import genom isbrytning. Det finns en bild på farsgubben när han står påbyltad på bryggvingen till en isbrytare under en sjusärdeles bister vinter. Samma år hade en socialdemokratiskt försvarsminister uttalat att ”flottans officerare står på bryggan och glänser”. Han brukade skratta gott åt just den ministern och hans speciella sort av verklighetsförakt.
Eftersom pappa mer än något annat var ärligheten själv i religiösa frågor vägrade han att låta någon svartrock läsa över honom. Eventuella grubblerier kring det som väntar efter döden höll han för sig själv. Jag misstänker att han för upptagen med att leva och verka i nuet för att ägna sig åt sådant han inte kunde påverka själv, en praktiskt lagd 40-talist helt enkelt.
En man som helt enkelt gjorde sin plikt och krävde sin rätt.
Jag misstänker att ett stort flertal av dagens samhällsmedborgare struntar i plikten och hellre kräver alla rättigheter…
Så även om jag saknar formella och andliga behörigheter därtill lyser jag frid över pappas minne, Requiesce in pace!
Människor av din sort blir allt mer sällsynta i dagens värld.
Frihetlig sinnad men ofri i praktiken. Mitt motto är: ”Gör din plikt, kräv din frihet”. Till vardags sysselsätter jag mig inom den privata delen av Sveriges hälso och sjukvård, på så sätt undviker samhället ytterligare en som springer omkring på gator och torg och ställer till ofog!
