Socialismen är död, Leve socialismen!

Socialismen är död, Leve socialismen! 1

Under vissa förutsättningar är det uppenbarligen så att socialism kan fås att fungera. Ett land som är någorlunda etniskt homogent och klarar att stå utanför storskaliga krig är ett exempel. I Sverige fungerade det så bra att partiet som regerade i långliga tider efter det storskaliga kriget nu håller på att krossas av partiet som i stora drag är en karbonkopia av det första i sin glans dagar.

För socialdemokratiska partigängare i gemen har detta kommit som en överraskning. De kan inte begripa var någonstans det gick fel. I ärlighetens namn tror jag att många sverigedemokratiska kommissarier också är lite tagna på sängen. Det kvittar nästan helt och hållet vad de hittar på, väljarna strömmar till ändå!

På senare tid har till och med det läget uppstått att riksdagens kommunister, motvilligt och på omvägar, faktiskt har börjat samarbeta med (SD). För den någorlunda allmänbildande kan det tyckas konstigt att det tagit så lång tid och sker under ett väldigt gny.

Enligt gängse historiebeskrivning, som i fallet (SD) inte riktigt håller för en närmare granskning, ska ju partiet närmast ha enbart nationalsocialistiska rötter. Dessutom är övriga riksdagspartier, (V) undantaget eftersom dom aldrig fått vara med att leka annat än i periferin, skyldiga att förklara varför man 1921 enhälligt beslutade om ett rasbiologiskt institut, i en samlingsregering under 2:a världskriget tillät storskalig export av skog och järnmalm till nazityskland samt permitenttrafik genom Sverige och, inte minst, hur samlingsregeringen kunde godkänna den s.k. baltutlämningen.

Vänsterpartiet har sin helt egna historia. Som SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) och medlem i Komintern kunde man inte invända mot Sovjets överfall på Finland 1939-1940 (Vinterkriget). I linje med den tysk-sovjetiska pakten höll SKP också en låg profil när Tyskland besatte Norge och Danmark 9 april 1940. Först med Tysklands anfall på Sovjet 1941 hamnade SKP på den antinazistiska sidan. Så sent som 1987 gratulerade VPK:s partiledare Lars Werner Kim Il-Sung på dennes 75-årsdag!

Det är alltså, i ett historiskt perspektiv, inte helt glasklart vem som ska slå sig för bröstet och utropa sig till moralisk segrare inom svensk politik!

Likväl som socialism faktiskt kan fungera är det så att vågskålen lätt kan tippa över. I Sveriges fall är det så att det helt enkelt inte finns så pass mycket pengar eller öppna hjärtan att vi kan bedriva allomfattande välfärdssocialism, en skola där alla ska med till priset av att universitets- och högskolestuderande knappt kan formulera sig begripligt muntligt eller skriftligt och samtidigt agera världssamvete. Vi kan inte, hur gärna vi än vill, förlita oss på att kunna gömma oss bakom NATO:s eller USA:s kjolar och kärnvapenparaply. Det finns ingen möjlighet, även om vi önskar att så vore fallet, att bara ansvarstagande och i god ordning sekulariserade människor med ärliga avsikter söker uppehållstillstånd i vårt land.

Man skulle med andra ord kanske tycka att socialismen är död. Men just som man tar i för att fira dess frånfälle bestämmer sig (V), (M) och (KD) för att med hjälp av (SD) slå JÖK-ungarna på fingrarna med 2,5 miljarder kronor i tillägg till 5 miljarder som skall slängas i välfärdssocialismens gapande hål. Ett hål som uppstått dels på grund av att svensk exportindustri har att konkurrera med fler aktörer nu än på det glada 60-talet, vilket ger lägre skatteintäkter. Dels på grund av att våra alltigenom socialistiska parlamentariker i alltför hög utsträckning lider av den felaktiga uppfattningen att de fortfarande har spenderbyxorna på. Lägg till underskottet i försvaret, det stora behovet av en polis som faktiskt fungerar och kostnaderna som de senaste åren av bidragsmigration inneburit och innebär i framtiden.

Det som kan uppfattas lite märkligt i sammanhanget är att alla i riksdagen representerade partier tycks trängas i mitten av den politiska skalan. (SD) slipar av sina värsta kanter och (V) närmar sig från sin hörna. Sannolikt beror det på att alla partierna tror på den största lögnen av alla, att staten kan lösa problemen. Det är givetvis en ganska udda tanke att förfäkta när de samtidigt har mage att sucka och stöna över “besvärliga parlamentariska lägen” som uppstår efter allmänna val. Speciellt som dessa allmänna val mer och mer urartat till skådespel i överbudspolitik. Kanske är det så enkelt att man verkligen tror på att lösningar som genereras i syrefattiga rum på partikanslierna och i riksdag och departement fungerar att applicera i hela Sverige?

Givetvis är det så att de flesta problemen skulle hanteras bättre om de hanterades lokalt. Gav man t.ex. kommunerna i uppdrag att inventera sina möjligheter att långsiktigt hysa migranter kan det ju tänkas att kommunerna skulle tänka efter både en och två gånger innan kranarna öppnades upp. Lokala beslutande folkomröstningar skulle förmodligen effektivt tysta de mest ömhudade förespråkarna för öppna gränser. Lokalt valda polischefer med en naturlig anknytning till civilsamhället och god kännedom om samhällets mindre stöttande pelare är effektiva brottsbekämpare. Företag som inte är upptagna med att söka allsköns olika kommunala, regionala eller statliga stöd skulle förmodligen ge sig ut och konkurrera på marknaden med sin kompetens och sina produkter istället. En inte alltför avlägsen tanke är att de pengar som tjänas in skulle användas mycket effektivare än att hamna i statens skattekistor. Tänk om vi sluppit politikernas inblandning i Nya Karolinska, många sköna slantar kunde använts till att erbjuda hårt prövade stockholmare en bättre sjukvård.

Men, tyvärr är det så att politiker tror på sin egen förmåga att lösa problem som de i själva verket är experter på att skapa. Socialismen är i allra högsta grad levande!

Vi som tror på en mindre stat och mer civilsamhälle får fortsätta arbeta med att väcka de sovande massorna. Ännu är inte socialismen död, men förhoppningsvis har vi förmånen att just nu uppleva dess dödsryckningar!