Socialismens Överklass


Vänsterdrivna samhällen är inte rättvisa när den ”nya överklassen” inom den offentliga sektorn lever lyxliv

Det fanns en aggressiv vänster som attackerade företagare på 80-talet. Det vet jag eftersom jag växte upp i en företagarfamilj. Dessa företagare utmålades som rika egoister som inte delade med sig tillräckligt av sin lön. De var oetiska och behandlade inte anställda tillräckligt väl. Samtidigt hade allt sämre villkor för företagare introducerats genom politiken. Detta bidrog till att Sverige blev av med stora delar av sin viktigaste industri. En del stora företag flyttade utomlands och andra övertogs av aktörer från bl.a. Kina, Norge och USA.

Nu hör inte den ”kritiska vänsterklassen” längre till de utsatta eller mindre privilegierade i samhället. I alla fall inte alltid. En del har intagit poster inom stat, kommun och landsting där den ”nya överklassen” formas. De behöver inte arbeta inom ramen för marknadens konkurrens, utan utifrån de normer och krav som de själva ställer upp. De gillar ofta facket som hjälper dem att nå skyhöga löner och arbetsvillkor som skulle få vilken företagare som helst som befinner sig i internationell konkurrens att gå under. Inom vissa offentliga enheter börjar den ”nya överklassen” leva ett lyxliv där dyra konferenser, resor, middagar och bakverk är socialt accepterat att frossa i. Att det finns människor inom den privata sektorn som tjänar ihop till deras lyxliv, genom att skatta på låga löner, bryr de sig inte så mycket om.

Överklassen inom den offentliga sektorn behöver inte bry sig om marknadens spelregler, utan de skapar själva den vardag de drömmer om. Vill de ha mer pengar är det bara att lobba för mer vänsterpolitik så att skatteintäkterna ökar. Aktörer inom denna överklass gynnar varandra och upprätthåller sin ställning genom att lovorda varandra. Sanning och opartisk värdering är inte så viktigt i sammanhanget, utan det gäller att manipulera medborgare om att de är rättfärdiga, kompetenta och oerhört seriösa.

Motstånd från andra aktörer eller grupper i samhället hanterar de genom härskartekniker; kritikerna osynliggörs, förlöjligas och bestraffas. De som protesterar mot orättfärdigheten påförs också skuld och skam. Om det är något den ”nya överklassen” inom den offentliga sektorn inte tolererar så är det att man kritiserar eller granskar den. De orkar absolut inte höra att det finns mått av orättfärdighet. Bara den som vågat gå emot etablissemanget inom den offentliga sektorn erfar hur de som kritiskt granskar överklassen, begär insyn i verksamheten och lyser upp orättvisor hanteras. Det är i första hand martyrer som är beredda att bli av med allt de värdesätter i livet som kan gå emot makthavarna inom den offentliga sektorn.

Det är bekvämt att smeka den ”nya överklassen” inom den offentliga sektorn medhårs. Att vara professionell innebär ofta att följa makten och dela deras åsikter, normer och policys. Det handlar om att låta makteliten inom den offentliga sektorn vara ifred i sina klubbar där ingen hotar positioner eller ställer krav. Innebörden av att vara professionell är således inte alltid att följa lagar och yrkesetik, utan om att följa den arbetskultur som tjänar makten där.

Det är trots allt bra att det finns salta människor som vågar gå emot överklassen inom den offentliga sektorn. Det är först då den svarta skuggan avslöjas av ondska, korruption och grymma maktstrategier.

Gästskribent Kristina Thorell